Har precis varit på fest. Och när alkoholen intar sin position i kroppen glöms många sorger och bekymmer bort. Eller inte glöms bort men det blir lättare att trycka undan dem. Som idag när vi skulle bada. Jag var verkligen svullen, svullen SVULLEN!! Jag har inte ätit något på hela dagen förutom två kladdkakebitar och en bulla. Men trots det badade jag. I början var jag med en full beslutsamhet om att jag INTE skulle bada. Inte för att jag inte tycker om det. Utan för att andra ska tycka att jag är tjock. Och värst av allt att de skulle ångra att jag sagt att jag blivit smal..

Men nu har jag druckit alkohol. Förstår mig inte på min själv. Jag förundras över mig själv. Jag kan inte begripa mig på när människor frågar hur mycket jag gått ner. Vore jag en helt normal skulle jag med glädje säga det. Men jag ser det inte. Och skulle jag säga att det var tolv kilo så skulle ingen tro mig, för det syns inte. Tror jag.

Men det jag inte förstår är att det finns så pass många som påpekat min vikt men jag ser det inte själv. Så känns det som något fel. I början trodde jag att alla svamlade, när de sa "Vad smal du har blivit!". Jag är inte smal. Jag är verkligen normal. Verkligen. Men någonstans känner jag att det är fel. För vore jag normal. Vem är då den knubbiga tjejen i spegeln. Jag är inte fet. Men i spegeln är jag överviktig och mullig. Vem är du? Och jag visste inte hur det någonsin kunnat bli såhär. Oavsett om jag skulle gå ner ett par kilo så skulle det ju vara samma tjej i psyket, men inte kroppsligt. Jag förstår inte.

Jag blir så frustrerad när jag hamnar mitt emellan två speglar där jag  i en ser betydligt mycke större ut, medan i den andra så ser jag normal ut. Men det är den som jag ser normal i som ljuger. För i alla andra speglar ser jag fet ut. Eller har det med mig själv att göra? Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att en jävla spegel skulle kunna lura en människa. Men jag tror det går. För vad är detta? Är det spegeln eller jag som luras? Eller är det såhär jag ser ut?

Idag, eller precis ganska nyss så insåg jag att det finns mängder med tvångstankar jag har. Hela tiden. Här kommer några stycken:

- Jag väger mig varje morgon, ibland efter skolan, efter middagen, innan & efter jag kräkts och innan jag lägger mig.
- När jag provar kläder, eller kommer hem från skolan eller en vän, eller överhuvudtaget, så går jag till alla speglar och jämför mig med hur stor jag är.
- Jag kan inte äta frukost förens jag sminkat mig och är klar, känner mig så äcklig annars.
- Kan I N T E äta snabbt när jag äter med andra. Om det inte gäller bakismat.... Då äter jag ganska fort, fast normalt fort förståss.
- På min tallrik så måste allting ligga perfekt. Om jag äter tillexempel spagetti och köttfärsås så får inte köttfärsåsen ta i något annat än spagettin. Jag kan inte äta sallad och vanlig husmanskost samtidigt i min mun. Kött och sånt går bra.
- Måste, eller känner alltid ett behov av att duscha när jag ätit.
- Har otroligt svårt att lämna in fula skolarbeten, typ handskrivna.
- Står i spegeln varje morgon och studerar min kropp.
- Kan inte sitta med min rygg utåt på ett Café tillexempel, måste sitta mot en vägg.
- Äter bara med gaffeln.
- Kan inte äta mat som ligger fel, eller osnyggt, får tvångstankar och måste räta till.
- Kan inte lämna mat på min tallrik.
- Har jag tillexempel skinka på mackan så måste den täcka hela mackan. Mackan får inte synas "ovanpå".


Åååh, så irriterande, jag satt och tänkte på massor mer! Nåja..

Rör inte vid mig
Du får inte vidröra mitt hull
Det känns som ull
Mitt fett
Min fettvävnad
Mjukt
Groteskt
Äckligt

Snälla du, älskade vänn
Låt aldrig någonsin dina hjärnspöken styra
Det kommer bara få dig att yra
Huvudet kommer att bli tungt
Och det runt omkring dig blir allt annat än lungt.

Kan du se din spegelbild?
Är den fortfarande lika fet, ful och äcklig?
Trots dina femton kilo du tappat.
Då har du vägen till "lycka"
Det kan du fortfarande tro eller tycka.
Men sanningen är att du inte kommer bli fin och hel.
Bara för att du tappar del för del.

Jag förstår inte? Jag har inte haft något sug på att överäta under hela veckan, som annars har varit och klöst mig i ryggen varenda dag som hur länge jag kan minnas. Jag äter jättelite för jag har ingen lust. Jag blir mätt på bara några tuggor. Trots det så äter jag upp det jag lagt på min tallrik, ångest. Denna ångest som dag efter dag river sönder en inifrån.

Hur kan en känsla förstöra en på bara några sekunder? Varför ska det vara så svårt att förutse när känslan kommer? Eller varför kan man inte hantera den? Varför ska den ens behöva finnas till när det finns massa andra saker som kan ta min energi. Matångest, ångest, mat, träning, ångest, ångest, ångest, skolångest och så vidare. Ångesten finns överallt.

Jag hatar att vara mätt, svullen och svag.

Det är vansinnigt hur kalorier, fett och träning erövrat mig

Kramat ur mig av det sista lilla förnuft jag haft.

För här står jag åtta månader senare, än svagare.

Mat, träning och kräkningar som var och varannat flätar sig samman.

Utan dessa tre, vad är jag då?

Hur förlorar man sin matkontroll?

Vad har jag vunnit? Kommer jag någonsin bli vinnaren i slutändan?

Kan någon förklara vad lagomt är? När når jag det?

Fast frågan jag ställer mig själv, vad är det jag ska vinna?

Smalhet, friskhet, stolthet, ångest, tårar, uppgivenhet eller  hopplöshet?

Detta är några av de alla känslor och begrepp som medföljer

Är detta värt det?

Varje kväll ser exakt lika dan ut.

Tankarna om mat står i, bakom ögonlocken ser jag mig själv.

Ett stort svullet monster, äcklig, äcklig ÄCKLIG!

Är det känslor jag hanterar, svåra, sådana jag inte kan hantera själv

Ångest, rädsla, uppgivenhet, stress

Maten döver, tills hjärtat börjar rusa.

Ångesten kliar en inombords, river sönder alla öppna sår.

Känslorna tappar fokus, istället uppmärksammar jag min grova mage

Med en utomordentlig outhärdlig värk.

Ett finger,

Två fingrar,

Tre fingrar,

Fyra fingrar krävs det, för att ge mig en kräkreflex.

Om inte rädlsan, som oftast är värst är så pass stor,

Så krävs det bara en touch i munnen och så kommer allt.

Är allt borta nu? Kan jag vara nöjd?

Är det detta jag vill ha ut av mitt liv?

Tretton stora kilon, Femton som mest, 17 centimeter fortfarande.
6 ynka kilo kvar, enough.

Är jag lyckligare nu? Som jag sa att jag skulle bli?

Kan jag glädjas över min kropp?

Kan jag titta mig i spegeln utan att se en svullen gris?

Nej.

Jag är inte lycklig, min livslust förfaller.

Här står jag tomhänt och känslokall.

Lever jag ens?
Är det såhär du vill leva?

Jag vet inte vad som händer med mig. Senaste veckan har kännts betydigt mycket mer annorlunda i sett med de senaste månaderna. Från Måndagen har jag gråtit varje dag. Livet har kännts så hopplöst. Jag känner mig uppriven och fylld av sorg och vrede. Främst över mitt oengagemang i viktnedgången, att jag tillåter och accepterar tankar som "Jaja, jag kan väl äta detta. För jag ska ändå spy sen" Men jag VET att det är ingen normal sak att kräkas. En tillfällig lösning, men dock inget du kan leva med.  Så långt ifrån vad en annan sjuttonårig tjej skulle göra.

Jag har inte lika stor matlust, men ändå äter jag. Helt maniskt. Jag var inte inte ens hungrig idag. Jag vill "döda tid" hela tiden för att inte behöva äta. Ikväll har jag sjunkit så pass lågt att jag kolla på en självmordssida, hur man tar självmord. Och egentligen om jag ska vara ärlig så tänker jag mycket på det. Men jag skulle aldrig göra det. Jag vill inte dö. Skulle jag ta en överdos eller dylikt så skulle jag göra det för att dämpa den inre smärtan. Inte för att ta mitt liv.

Jag har även tagit från mammas mediciner. Ett sömtablett, Propavan, och Zoloft för ångestdämpande och mot depression. Och jag vet inte varför. Jag vill nog bara prova. Nu måste jag sova. Ögonlocken börjar hänga tungt nu.