Jag var hos skolkuratorn idag. Sista gången innan sommaren. Jag är så rädd, så rädd för vad mitt sommarlov kommer dra mig. Finns jag då? Men jag sitter gång på gång och säger till henne, "det blir nog bra", "det löser sig alltid". Det sitter som i benmärgen, min inövade replik. Men jag vet att det gör det inte, det går inte över bara sådär.
Jag är så rädd för vart detta kommer sluta. Och av någon underlig anledning var hon så seriös idag. Hon kollade på mig och sa "vet du vart detta kan sluta?" Och om jag vore så pass ärlig så hade hon vetat att jag är helt slut, orklös, svag och noll livslust. Men ändå sitter jag där och ler, som en helt vanlig människa. Kan inte släppa fasaden. Måste, måste, MÅSTE hålla den vid liv. Och det som jag undrar över är att hon går på semester innan midsommar och kommer tillbaka i början på augusti men ändå så får jag som ingen tid. Tar man inte emot elever då? Äh, jag vet inte. Jag tänker för mycket. Det är bara gilla läget. Och egentligen ska jag inte ha henne som kurator till hösten, men hon har tagit med sig vissa "fall" och jag är ett av dom. Ibland känns det som om hon ogillar att jag är där, eller att hon inte vill ha med mig att göra. Så många tankar. Så många...
2