Har inte kunnat vara så aktiv här. Jag har varit borta ipincip hela tiden. Jag ska försöka bättra mig, och så många gånger jag saknat att kunna välla ut all ångest som funnits dygnet runt hos mig de senaste dagarna, i helgen osv.

Idag skulle jag ha haft ett samtal med min kurator. Men icke sa nicke. Jag vet inte hur många gånger hon avbokat våra möten men minst 1/3 av allihop. Det är så jobbigt. För det första så måste jag verkligen förbereda mig mentalt. Och för det andra såg jag fram emot att prata om senaste veckans misslyckanden, det har verkligen varit katastof(!!!) Jag har aldrig någonsin varit så vidrig mot mig själv. Och det som kanske är jobbigast är att vi inte ses förens 6 Maj igen. För jag åker bort och nästa vecka har jag Påsklov. Eller jag får det imorgon..

Nåja, det är bara att bita ihop. Jag klarar mig, det gör jag alltid.

Noll strategi. Frustrerad. Hopplös. Hatisk. Ledsen. Tveksam. Orolig. Fet. Förvirrad. Svag. Otacksam. Uppgiven. Äcklig. Misslyckad. Självförakt. Längtan. Rädsla. Maktlöshet.

Jag var hos kuratorn idag. Det var inget speciellt samtal. Jag tycker många gånger blir det som tyst, som om ingen av oss har något vettigt att säga. Jag är rätt så stum när jag är där. Jag blir så nervös. Men saker som vi tog upp idag var bland annat:

- Skoljobben som hänger över mig. (Pågrund av all fokus jag har på mat, träning, vikt så orkar jag inte med. Jag känner mig som gamling som håller på dö. Det är så för mig i skolan, okej, skämt o sido.)
- Prestationen. ( Måste, måste, måste ha MVG, Mycket väl godkänt. Måste vara en bra vän, familjemedlem, skolkamrat osv.)
- De omänskliga kraven jag har på mig själv. (Kan inte visa mig ledsen, även om jag vet att det är mäniskligt att vara det. Allt jag ska hinna med, det gör jag inte.)
- Kärnan till varför det blivit som det har. (....)
- Familjen. (Jag vill bara vara bäst, jag vill vara den bästa dottern, jag vill att dom ska känna sig stolt över mig. Och det finns ingen annan i hela världen som jag älskar som mamma och pappa. Jag skulle ge mitt liv för dom.)

Det känns som om hon inte förstår riktigt hur jag känner det, eller hur illa det är. Jag "förskönar" alltid många saker där. Alltså att jag säger inte riktigt sanningen utan får den att låta "finare".

Jag vill utomlands, nu. Igen. Det vore underbart.

Hej och tack för din fråga!

Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Det låter som om du kämpar väldigt hårt för att vara en bra människa i andras ögon, så hårt att det går ut över dig själv och din hälsa. Du verkar vara helt utmattad av alla krav på hur du ska vara.

Jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att ha det så här. Ungdomar som drabbas av ätproblem är väldigt ofta duktiga och ambitiösa. Ätproblemen är ofta ett sätt att lätta på trycket av alla krav och har ingenting att göra med hur smart man är. Ingen är perfekt och man kan inte lyckas med allt i livet. Alla har sina fel och brister, även människor som verkar perfekta på ytan.

Jag är säker på att din kurator inte kommer att berätta något för dina föräldrar utan att först prata med dig om det. Men jag tycker att du ska ta mod till dig och berätta för dina föräldrar om hur du har det. Man behöver stöd och hjälp av de människor som man har i sin närhet för att ta sig ur en ätstörning. Många ungdomar med ätproblem är rädda för att berätta för sina föräldrar, precis som du är. De tänker att föräldrarna inte kommer att förstå eller att de kommer att tycka att man är misslyckad. Men det är viktigt att dina föräldrar får veta att du inte mår bra så de kan kan hjälpa dig. Jag tror att dina föräldrar, precis som alla andra mammor och pappor, älskar dig för den du är, inte för vad du presterar. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska må bra och gör allt de kan för att hjälpa dem.

Jag förstår att det känns läskigt och att du vill klara av detta på egen hand, men det är inte ett misslyckande att be om hjälp. Tvärtom är det ett tecken på mod och styrka.

Många ungdomar tycker att det känns bra att ta med föräldrarna till sin kurator, så kan man få hjälp att berätta och saklig information om vad ätstörningar egentligen är. Då är det bra att man kommer överens med sin kurator innan träffen om vad föräldrarna ska få veta och inte veta av det man har pratat om.

Om du inte redan har berättat för din kurator om alla krav du känner att du måste leva upp till tycker jag absolut att du ska göra det. Du måste börja sänka kraven på dig själv för att börja må bättre och där kan kuratorn vara till god hjälp.

Kom ihåg att du är värd att få må bra!

Igår var jag på lite party och jag blev full som ett svin. Vaknade imorse och gick in på toan som var totalkaos. Och mamma hade givetvis hunnit se det. Kräktes gjorde jag också inatt men jag var så full att jag glömt spola. Och jag vill bara dö av skam då mamma frågar mig med lite fundersamma ögon. Jag sa att jag hade så jävulskt ont i magen inatt. Men nåja.

Imorgon är det skola och jag ligger så mycket efter. Jag har alltid varit skötsam och ambitiös i skolan. Men nu lovar jag att det går rätt så utför. Har gjort bort åtminstonde litegrann. Men allt blir så halvdant, förstår ni? Jag känner mig inte nöjd och jag vet att jag kunnat göra bättre bara om tiden funnits.

Eftermiddagen och kvällen har som vanligt blivit kaotiska. Det började med två hamburgare till middag. Sedan fick jag ångest, jag kan inte behålla det. Duschen. Sen är jag förståss hungrig igen och äter dessvärre betydligt mer. Det blev först en stor potion spagetti och köttfärsås med massa ost och ketchup. Sedan direkt efter det så gör jag två varma mackor stora med massor av ost och TRE stora koppar med oboy. Ångest. Och det värsta av allt är att jag har gjort mig av med det, men fortfarande så är jag mätt. Så det finns fortfarande i magen, ångest. Men jag vet att det är okej. Jag vet att jag får äta, i normala potioner. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att inte överäta på kvällarna? I veckan ska jag himlat skärpa mig, fan inge godis. Träning 2h Måndag och Tisdag, plus snowboard på dagen. Onsdag Dans 1,5h Torsdag 80 min, fredag ledig, lör? sön? Kanske dans eller promenad. Det ska bli en bra vecka. Jag ska inte göra mig av med maten. Jag ska plåga mig själv, jag måste fan lära mig att uthärda och skylle mig själv om jag överäter. Då kanske jag inte gör det nästa gång. Okej. Jag vet att det är enkelt att säga nu och förmodligen jävulskt annorlunda tänkande då jag väl är där.

Mötet med kuratorn i Fredags var ganska spännande. Jag var rädd och nervös. Jag tänkte bara hela tiden på när jag skulle kunna fråga "Vad händer om jag slutar här? Då har du inte någon skyldighet till något va?" och precis då jag ska gå frågar hon "Har du någon fråga som du vill ställa innan du går?. " För jag har rätt så ofta ganska många frågor. Och det tar ett tag för mig att bestämma mig för ett svar, jag sneglar på henne, hon ler och säger "Jo, det har du". Så jag skrattar och frågar det jag skrev ovan. Hon kollar på mig lite sådär allvarligt "Vill du det?". Och jag vet inte, jag vet inte alls vad jag vill. Det enda jag vet är att jag inte vågar gå kvar, för nu har vi hamnat på djupare vatten och jag vill fly från fältet medan jag kan. Jag förklarade att vissa dagar vill jag inte, medan andra så vill jag. Jag var ärlig för en gångs skull och sa att hela veckan har varit förjävlig. Jag berättade om att jag inte orkar fara till skolan, jag tar sovmornar eller går hem från skolan flera timmar tidigare. Skolorken är försvunnen och vet inte vad jag vill. Hon sa att hon inte hade någon skyldighet att göra något, men skulle hon se mig i skolan och se att jag magrat ännu mer så skulle hon ta och prata med mig igen. Och hon sa ordagrant "Jag vill inte släppa dig nu." Den meningen har snurrat runt i huvudet hel helgen, hela tiden. Det finns så många meningar med den meningen att jag inte vet vad hon menar. Handlar det om att jag inte får sluta? Men hon sa ju det. Eller kommer hon ringa mina föräldrar? Jag vill inte ens gå kvar i skolan när hon sa att om jag skulle gå ner mer. Men jag vet ju att jag är normalviktig. Så vad gör det ens? På Onsdag är nytt möte, och kanske kommer det vara det mest spännande jag varit på.

Nu ska jag sova. Skola imorgon och jag börjar med 2 h träning. Hurra!