enough

jag orkar inte, jävla griskuk. Jag vill väga 47 NU. Sen är det enough. Då är ALLT jävla matproblem borta, allt ska bort. Jag ska slippa alla gristankar. Ska aldrig mer överäta. Ska aldrig mer äta en godis.

Kompensera x2

Vågen förvånar mig lika mycket varje gång. Varenda morgon. Vågen visade mindre än vad den någonsin gjort sedan jag blev frisk från anorexi. Jag vet det är oklokt av mig att inte hantera bort dessa tankar. Men jag kan inte förklara hur mycket vågen motiverat mig. Jävla vågjävel. När jag var utan våg i över två veckor så blev jag panikslagen, jag gjorde ingenting, aldrig något. Jag bara åt som min enda tröst, i väntan på att få komma hem, ställa sig på den makt som är över mig, vågen. 

Det har börjat bra, åt en knäckemacka och osockrad nyponsoppa till frukost. Mums! Frukostar har aldrig varit i någon hetsätning. Frukostar är alltid lugna och mycket har nog att göra med att jag inte är så förtjust i det med andra ord. Eller jag brukar må illa när jag äter på morgonen.

Idag ska jag åka in till stan. Jag ska cykla.. 1,6 mil. Det känns som om när jag äter den mat som är värst, sötsaker, chips, popcorn osv. Såna som är onyttigheter så måste jag kompensera gånger två. Jag menar det räcker inte om jag kräks, måste cykla, springa eller gå också. Och jag vet att "normala" människor, äter massor av gott utan att gå upp på helgerna. De behöver inte heller kompensera x2.

Jag vet och känner hur jag förstör mig själv. Jag ser hur folk tittar, jag hör hur folk viskar. Min viktminskning har gått fort. Kanske för fort? Med tanke på allt jag ätit. Jag undrar om någon tror något. Jag har ofta mjälttugg och det hugger i bröstet. Magkatarr har jag också. Och när jag ställer mig upp för fort blir jag yr. Det är inte sunt. Men jag ser ju normal ut. Jag ser frisk ut. Och jag kan inte svara på varför jag inte kan bestämma mig. För jag vet inte. Det går bara inte. Det är ungefär som att limma fast ett pussel, men inget fastnar för att limmet är för dåligt.

För med det förnuft jag har, så är inte detta någon lösning på resten av mitt liv.


Förstår inte...

JAG FÖRSTÅR INTE!

Har precis kollat igenom mina mått för ett år sedan, jag kan inte förstå, det syns ingenting!!!! Jag blir så frustrerad!!! Jag har tappat 11 centimeter nedanför naveln. 11 cm över rumpan och 17(!!!!!!!!!!) cm ovanför naveln. Gud. Är jag blind? Jag ser fan ingen skillnad.

När jag ser tillbaka..

...Många gånger funderar jag på vad som hände. Det är jobbigt att veta att man en gång vägt 38(!!!)kg. Jag var då drygt 8 centimeter kortare, men ändå. Men hur kul tror ni det var att gå upp 20 kilo. Och varför, varför, varför gick det till överdrift? Kunde jag inte bara ha stannat vid en helt-okej vikt? Kunnat vara normal, äta normalt. Jag har alltid haft svårt att gå upp i vikt. Men när jag väl gått upp fem på en lång tid så gick 15 till dubbelt så fort. Vill påpeka att jag inte väger 20 kilo mer nu.

När jag vägde som mest vägde jag 66 kilo och är 160 centimeter lång. Men har gått ner 12 kilo och väger nu 54. Ni kanske var nyfikna. Eller jag vet inte. Är det någon som tycker att jag ska ta bort inlägget så gör jag det.

Torsdag

Jag tror att min magsäck är lika stor som en som väger 150 typ. Fan, hehe, tiden hinner ikapp mig och när jag ser tillbaka så finns det verkligen dagar då jag ätit som en jävla häst, gris, kossa- YOU name it! Imorgon är det möte med skolkuratorn, jag ser fram emot det faktiskt. Men jag är exakt lika nervös om den första gången. Och hon sa att jag verkade lugn förra gången, oj, oj oj, jag var i själva verket helt sönderstressad och nervös som ett as. Jag säger ju det, jag fixar mitt kroppspråk och min fasad galant..... inte alltid så givande...

RSS 2.0