Idag, eller precis ganska nyss så insåg jag att det finns mängder med tvångstankar jag har. Hela tiden. Här kommer några stycken:

- Jag väger mig varje morgon, ibland efter skolan, efter middagen, innan & efter jag kräkts och innan jag lägger mig.
- När jag provar kläder, eller kommer hem från skolan eller en vän, eller överhuvudtaget, så går jag till alla speglar och jämför mig med hur stor jag är.
- Jag kan inte äta frukost förens jag sminkat mig och är klar, känner mig så äcklig annars.
- Kan I N T E äta snabbt när jag äter med andra. Om det inte gäller bakismat.... Då äter jag ganska fort, fast normalt fort förståss.
- På min tallrik så måste allting ligga perfekt. Om jag äter tillexempel spagetti och köttfärsås så får inte köttfärsåsen ta i något annat än spagettin. Jag kan inte äta sallad och vanlig husmanskost samtidigt i min mun. Kött och sånt går bra.
- Måste, eller känner alltid ett behov av att duscha när jag ätit.
- Har otroligt svårt att lämna in fula skolarbeten, typ handskrivna.
- Står i spegeln varje morgon och studerar min kropp.
- Kan inte sitta med min rygg utåt på ett Café tillexempel, måste sitta mot en vägg.
- Äter bara med gaffeln.
- Kan inte äta mat som ligger fel, eller osnyggt, får tvångstankar och måste räta till.
- Kan inte lämna mat på min tallrik.
- Har jag tillexempel skinka på mackan så måste den täcka hela mackan. Mackan får inte synas "ovanpå".


Åååh, så irriterande, jag satt och tänkte på massor mer! Nåja..

---

Ikväll så har jag verkligen, verkligen äcklats av mig själv. I och med att jag kräktes upp middagen, så blir man förståss hungrig sisådär vid kvällskvisten. Hade då efter maten pressat i min halva godispåse för att inte behöva ha den kvar, men den var förståss huuuuge den också... Iallafall så var vi hos en vän, då jag också åt omkring 70 gram OLW Hjärtan som blir 392 kcal. Plus resten av godiset. Förmodligen 500 kcal det också (!!!!!) Plus att jag åt ute idag, en tacotallrik. Kan inte lämna maten, trots att jag var mätt. Å andra siden var det en normal potion, men ändå. Sökte nu och såg att någon hade skrivit 700 kcal på en tacotallrik. Gud, gud, gud... Godiset innehöll säkert betydligt mer kalorier. Jag måste vara över gränsen av det rekomenderade dagsintaget. Jag är jättesvullen, stor och fet. Jätte, jätte j ä t t e (!!!!!)

Nu när det verkligen är slutspurten innan sommarlovet så har jag så jävulskt mycket att göra. Fast inte så mycket kvar nu kanske. Men ganska. Iallfall så skulle jag säga till min samhällslärare att jag skulle bli lite sen så hon skulle få den på Måndag. Och så pratade vi lite hon sa liksom "Jo, det är lungt. Ta det lungt. Du har ju rätt att få mer tid, S. Och håller du på tyna bort också?". Jag förstår inte. Vad är det alla andra ser men INTE jag. Alla utom jag. Det jag vill se får jag inte se. Och jag vet ju också att med tanke på hur många kommentarer jag fått över min vikt så förstår jag inte. Jag begriper verkligen inte. Vad är det för fel i mina ögon. För man skulle ju inte få så många kommentarer över det, om det inte skulle vara någon skillnad. Men jag ser ingen skillnad, oavsett i vilken spegel jag än ser mig själv i. Samma feta gris, överallt.

Vilka hemska dagar jag gått igenom. Ända sedan i Fredags tills idag. Bara matta gott, fettigt, sockringt, onyttigt helt enkelt. Vägde mig idag, ett kg plus över en helg, observera! Men det var efter dansen. Måste väga mig imorgonbitti.

Under kvällens gång har jag kommit i underfund med att jag hamnar i princip i hetsätning efter att jag kräkts nu för tiden.  Jag förstår mig verkligen inte på mig sjäv när jag resonerar som sådan "Nu åker familjen iväg och jag blir ensam kvar, äntligen tar jag mig till att vända kylskåpet upp och ner!!" Och hur jävla normalt låter det? Inte ett jävla dugg. Imorgon ska jag till skolkuratorn, även fast vi har lov. Men hon jobbar. Och det känns som om jag fortfarande inte kan lita på henne. För jag kan fortfarande inte prata och berätta saker för henne. Det är verkligen inte för att det är något fel på henne, hon är verkligen supersöt och rolig. Jag måste ha haft tur som fick henne. Och jag har verkligen dagit i alla trådar som gått för att veta var hennes gränser går till att måsta bryta sin sekretess. Och hon har sagt att hon inte ska säga något. Skulle hon göra det så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle nog bara sticka, dra iväg, gömma mig, och ingen skulle få hitta mig. Innan mötet imorgon så ska jag på jobbintervju. Ååh! Jag hatar sånt, jag blir så förbannat nervös. Sen ska jag cirkulera runt på stan i kanske två 2,5 långa timmar. Jobbigt. Kanske solar.. Ska överväga att kanske promenera hem om vädret tillåter.

Kanske är ni nyfiken om jag får någon behandling och svaret är nej. Det är faktiskt så att ingen i helat världen vet om detta förutom min kurator, som jag emellanåt ångrar att jag ens öppnat munnen för eller tagit kontakt med eftersom jag vill egentligen inte behöva säga något. Är inte heller villig för att ta emot hjälp... Eftersom jag fortfarande bara är 17 och ett halvt så är jag fortfarande inte myndig. Jag har inte rätt att bestämma över mig själv då. Jag vill mest av allt i världen att ingen ska få reda på något. Speciellt inte min mamma eller pappa som dumförklarade människor som kräks. Att det är bara dumma som gör det, det är sådant man väljer. Och jag står fortfarande fast vid att jag valt detta oavsett vad någon annan säger, sorligen nog. Kanske tar jag mig en dag i kragen och bestämmer mig för att ycka upp mig själv. På min egen hand. Jag är definitivt inte villig att någon ska hålla på att bevaka mig. Aldrig. Jag vill inte föra matdagbok eftersom ag känner mig som världens fetto och missbildade människa då. Inte heller väga mig inför andra, då blir jag kränkt, För kanske är det så att de ser mig 10ggr större med sina ögon än vad jag ser mig själv. Tragiskt.


Kanske återkommer imorgon och berättar om mötet med min kurator. Eller, tja, det kanske inte spelar någon roll. Vi ses, och hörs.

Sitter och funderar. Tänk om någon skulle komma på mig. Jag undrar seriöst vad jag skulle ta mig till då. Jag vet inte om jag skulle fly, ta mitt liv. Något jag vet är att jag iallafall ska göra allt för att ingen ska få veta något. Jag kan. Skulle jag berätta så skulle en stor besvikelse i omgivningen omringa mig. Det ger mig en sån ångest. När jag har gjort mig av med mat kan jag känna mig så ovärd att få leva som jag gör idag. Jag borde inte få finnas tänker jag. Jag är inte ens så tacksam över maten jag får att jag vill behålla den. Och ju mer tiden går desto fetare inser jag hur jag ser ut i vissa kläder. Det är pinsamt. Massor. Vad är det som gör att man ständigt låter dessa tankar finnas i min kropp och gör att jag känner mig så otroligt värdelös och skamsen. Det kliar från magen upp i halsen och jag skakar i händerna av all ångest som finns. Det är som en bomb som växer inom mig, vad händer den dagen då det smäller?

Det finns gånger då jag försökt berätta, eller nej, absolut inte om det, det annorlunda matförhållandet. Jag är verkligen sämst i hela världen på att få låta min omgivning veta hur jag mår eller känner. Jag kan bli svimfärdig och mina vänner ser det, men fortfarande är allt bra, det är bäst, har aldrig mått bättre.. Men ska jag någon gång försöka vara ärlig så kan ingen ta mig på allvar. Jag är tjejen som är skitbra i skolan har superbetyg. Jag är alltid glad, det är ett måste att bära leendet, annars är något fel. Som i skolan, jag sa att jag hamnat efter i alla ämnen och ligger jättelångt bak och till svrs fick jag: "Men dom är väl påbörjade?" och jag hann inte mer än att säga "Njä.. alltså..." innan hon avbröt mig och sa "Tänkte väl det!", Mhm... Samma sak med min mamma, jag är ambitiös och har aldrig varit efter i skolan. Och jag har sagt till henne att det är så otroligt mycket att ta itu med att jag verkligen inte har någon som helst lust till att börja med något. Och hon försöker hjälpa mig, men hon förstår inte, hon gör verkligen inte det. Jag kan inte koncentrera mig!! Säger jag att jag inte kan igen, så säger hon: "Men kom inte hem och gnäll över att du har så mycket att göra om du inte jobbar" . Nä, jag kan helt enkelt inte vara ärlig utan att folk ska ändra uppfattning och tycka jag är slö. Ingen tycks egentligen se, men det är nog lika bra. Jag föredrar nog det trots allt.

Mat är osäkert. Mat är inte ok, inte en dag som denna.

Nu för tiden vill jag bara hem och gråta i mitt rum när oplanerade saker, eller händelser dyker upp. Min första jag-vill-hem-och-gråta attack var idag när jag skulle göra mitt matteprov, jag hade läst igenom första frågan och så blev jag världens trögaste människa. Jag är världens misslyckade jävla gris! Hur fan kan man vara så dålig? Men ändå kunde jag lugna mig, satte musiken i öronen och det omkring mig försvann. Idag på slutet av min danslektion på 1,5 timmar, fick vi fika!! Nej å nej å nej tänkte jag. Tog en hel bulla men gav bort den efter halva. Ångest. But it's still there were it should be. När jag kom hem ser jag att maten blir pommesfrites och kyckling. Går till mitt rum lägger mig i sängen och gråter. Det är ovanligt.

Det är så fel att tänka så. Jag vet inte varför jag borde känna så en dag som denna. Jag gick på morgonen 8 kilometer, jag har dansat i 1,5 timma. Jag har utöver det gått kanske 2 kilometer. Det är ok att äta en bulla, det är okej att äta vanlig mat... egentligen. Till frukost idag drack jag en nutrilett och ett äpple innan dansen. Igår åt jag en fralla (Ångest) och the till frukost. Till lunch åt jag skolans sallad. Hemma åt jag lite grönsakssoppa. På kvällen åt jag ett äpple, en thekopp och lite nötter(Ångest). Och jag blev förstörd igår av att mamma slängt min keso. Jag vet inte vad det är med mig.

Alla mina vänner ska och fika ikväll, det är jobbigt. Jag har gått ner tio kilo på tre månader. De vet det, och dom ser det. I början var det så förbannat jävla kul att höra att man gått ner i vikt och blivit smal. Men ju fler gånger jag får höra det, desto jobbigare blir det. Jag avskyr att folk omkring mig ska kommentera Min mat. Hur jag ser ut. Att jag tränar. Eller säger jag att jag inte kan koncentrera mig så beror allt på att jag skulle ha näringsbrist. Och när mina vänner säger att "du får inte gå ner något mer" eller "ska du bara äta det där?" så känner jag att jag ser exakt ut som ni nu mer. Förutom att jag har feta ben, fet rumpa, fet magen, feta armar. Det är som om alla vill se mig som tjock. Alla måste ju fan må bra av att se mig äta eftersom alla påpekar det. Fikat ikväll iallafall. Jag är så rädd att någon ska säga något, och jag förstår inte mig själv heller, hur kan jag ha låtit min annorlunda matförhållande gå så här långt. Att det gör att jag inte längre klarar av att fika med mina vänner, att gå ut och äta, att gå på bio. Då måste väl något vara fel, eller?

Jag måste vara dum i huvudet, en blåst fjortis precis som min mamma kommenterade om att de människor som kräks är inte smarta människor. "Även fast jag var knubbig som tonåring, inte kräktes jag, jag var för smart för det" Förlåt mamma för att din dotter kräks i smyg, förlåt att jag inte vill säga något. Förlåt för att det enda jag tänker på är mat. Förlåt för att jag vill vara smal. Min mamma är underbar och jag kommer aldrig kunna förstå att dessa ord har kommit från hennes mun. Jag älskar min familj. Dom älskar mig.

Kanske blev, eller är jag den mest misslyckade dottern. Kanske var det meningen att jag, precis jag av alla människor skulle drabbas av det man kallar Ätstörningar. Jag föredrar att säga, Ett mer annorlunda matförhållande. Jag förstår inte själv hur min självbild försvann som en våg sköjler in över land. Ska inte saker som detta utlösas av något speciellt? Borde det inte ha hänt mig något? Har det det? ...Nej. Ibland önskar jag att det vore något sånt, att jag kunde ha en orsak till att må och göra som jag gör. Så jag kunde vara ärlig med mig själv och andra. Ta emot hjälp framförallt, kanske..

Jag är trött på att ständigt måsta planera mina måltider. Hur jag ska göra mig av med dagens intag av mat? Finns det några hinder idag? Vad ska jag hitta på idag om varför jag inte ska äta? Varför gör jag överhuvudtaget detta idiotiska mot mig själv, min kropp och mina nära & kära. Varför kan jag inte få vara normal? Jag har egentligen inte någon ätstörning snurrar runt i huvudet sekund efter sekund, minut efter minut, timma efter timma. Jag har gjort detta själv. Jag har valt att ge mig in i något jag inte kan ta mig ur. Idotiskt. Jag är fet och äcklig. Bloggen är ett redskap för mig. En kamp mellan mig själv. En strid som räcker långa vägar. Att kastas mellan hopp & förtvivlan. Att vara en spy-dotter. Låter inte speciellt felfritt & elegant. Det är det verkligen inte. Närmare tvärt om, sjukt & jävligt.