Äntligen över!!!
Är så sjukt glad för att examensfirandet är bortgjort, över för denna gång. Har aldrig ätit så mycket på så kort tid. Samt att jag sällan kompenserat det jag ätit. Och det har varit godis, skräpmat och massa alkohol varendaste dag sedan onsdag. Och självklart syns det ju på vågen, två kilo upp. Jag d ö r. Kuk! Är fullkomligt omotiverad och jag vill bara äta. Jag är så sämst. Jag vill verkligen inte ha det såhär. Jag hatar det.
Torsdag
Jag förstår inte? Jag har inte haft något sug på att överäta under hela veckan, som annars har varit och klöst mig i ryggen varenda dag som hur länge jag kan minnas. Jag äter jättelite för jag har ingen lust. Jag blir mätt på bara några tuggor. Trots det så äter jag upp det jag lagt på min tallrik, ångest. Denna ångest som dag efter dag river sönder en inifrån.
Hur kan en känsla förstöra en på bara några sekunder? Varför ska det vara så svårt att förutse när känslan kommer? Eller varför kan man inte hantera den? Varför ska den ens behöva finnas till när det finns massa andra saker som kan ta min energi. Matångest, ångest, mat, träning, ångest, ångest, ångest, skolångest och så vidare. Ångesten finns överallt.
Misslyckande
Jag älskar känslan av att vara hungrig tom och stark.
Jag hatar att vara mätt, svullen och svag.
Det är vansinnigt hur kalorier, fett och träning erövrat mig
Kramat ur mig av det sista lilla förnuft jag haft.
För här står jag åtta månader senare, än svagare.
Mat, träning och kräkningar som var och varannat flätar sig samman.
Utan dessa tre, vad är jag då?
Hur förlorar man sin matkontroll?
Vad har jag vunnit? Kommer jag någonsin bli vinnaren i slutändan?
Kan någon förklara vad lagomt är? När når jag det?
Fast frågan jag ställer mig själv, vad är det jag ska vinna?
Smalhet, friskhet, stolthet, ångest, tårar, uppgivenhet eller hopplöshet?
Detta är några av de alla känslor och begrepp som medföljer
Är detta värt det?
Varje kväll ser exakt lika dan ut.
Tankarna om mat står i, bakom ögonlocken ser jag mig själv.
Ett stort svullet monster, äcklig, äcklig ÄCKLIG!
Är det känslor jag hanterar, svåra, sådana jag inte kan hantera själv
Ångest, rädsla, uppgivenhet, stress
Maten döver, tills hjärtat börjar rusa.
Ångesten kliar en inombords, river sönder alla öppna sår.
Känslorna tappar fokus, istället uppmärksammar jag min grova mage
Med en utomordentlig outhärdlig värk.
Ett finger,
Två fingrar,
Tre fingrar,
Fyra fingrar krävs det, för att ge mig en kräkreflex.
Om inte rädlsan, som oftast är värst är så pass stor,
Så krävs det bara en touch i munnen och så kommer allt.
Är allt borta nu? Kan jag vara nöjd?
Är det detta jag vill ha ut av mitt liv?
Tretton stora kilon, Femton som mest, 17 centimeter fortfarande.
6 ynka kilo kvar, enough.
Är jag lyckligare nu? Som jag sa att jag skulle bli?
Kan jag glädjas över min kropp?
Kan jag titta mig i spegeln utan att se en svullen gris?
Nej.
Jag är inte lycklig, min livslust förfaller.
Här står jag tomhänt och känslokall.
Lever jag ens?
Är det såhär du vill leva?
25 fucking maj
Jag är så jävla sämst. Så jävla sämst. Jag fick veta att jag fick ett starkt G+ i både Engelska A och Matte A vilket resulterar till att det även blir mitt slutbetyg i kursen. Och jag vet att jag kan, jag vet, jag vet, jag vet! Men varför ska alla jävla mattankar gå ut över skolan. Hur kom det sig att jag blev sämst. Jag kan inte ens förmå mig att vara glad över mina vänners resultat, istället blir jag bara ännu sämre. Sämst i andras ögon, sämst sämst, värdeös i mina egna. Och om än jag vet att mitt liv inte spelas på mina prestationer i skolan, eller det kanske dom gör delvis. Så blir jag ändå så ledsen. Det känns som att det blir en uppenbarelse "Jaha, jag är nog så dålig" Och hur i all världen kan min vän som varit sjukskriven i ett halvår ha högsta betyg. HUR ÄR DET MÖJLIGT???? Det är så jävla orättvist så jag vill bara dö. Tänk om jag också fick göra inlämningar istället för prov. Jag vet att jag är bättre och presterar bättre på inlämningar. Hur kan hon få mycket väl godkänt i kurser som hon inte ens närvarat i??? Jag hatar att min liv är så orättvist. Jag kan inte unna henne min glädje. Kan inte le mot henne men på något vis måste jag göra det. Jag vet att skulle jag vara normal så ska man unna någon annan glädje. Men fortfarande gör det on när tårarna över min egen existens fylls i ögonvrån. Jag vill ju bara vara lite bättre, lite finare än alla andra. Kan inte vara något mitt emellan. Kan inte vara "som alla andra".
Jag vill bara döva alla mina känslor. Skära bort allt fläsk, fett och hud. Vill inte reflektera över min existens. Vill bara vara bra nog. Bra nog för mig själv. Jag är så jävla själviskt jag vet.
Jag känner mig så oönskad. Som om jag ibland är en del av luften, där jag varken syns eller är någon. Medan andra stunden är det jag som är i fokus. Då det är som viktigast att övertyga alla andra att jag mår bäst. Förstår inte hur jag gång på gång lyckas med att misslyckas eller misslyckas med att lyckas. Jag vill bara döda alla jävla handligar.
Jag ska hos skolkuratorn imorgon. Jag är så tom och omsluten. Vill bara vara hemma från skolan och äta. Jag vill äta???? Det är som ett tvång? Jag straffar mig med att äta. Jag döver alla känslor. Försvinner bort. Maten är i fokus. Hur gör jag? Hur gör jag det så jävla bra? Hur orkar jag dag efter dag?? Jag minns så jävla väl när jag kräktes första gången i ettan, i två veckor, sedan kom mamma på mig. Men jag "mådde bara illa". Sedan var det aldrig något mer med det. Sedan kom tvåan på gymnasiet. Jävla tvåan, Hatar tvåan. Vill inte ha tvåan.
"Snart är tvåan klar, håll ut S, snart är det sommarlov. Och du behöver aldrig någonsin gå tvåan igen. Sista gången ever. Men vad ska du göra med ditt liv ens? Du som bara äter spyr och tränar. Misslyckade jävla bantare. Hur jävla självisk är du?! "
Idag har jag haft gråten i halsen hela dagen, och jag som inte gråtit på huuuuuuuuur länge som helst. Kommer inte ens ihåg!! Wierd. Kvällen har varit ledsam... Godnatt.
jag orkar inte mer
Vad har jag för liv? När jag inte ens lever i det. Jag förstår inte varför jag ska vara med mina vänner, när jag bara är falsk och fel. Och ska jag fortsätta göra mina föräldrar illa i hemlighet, ska jag förbli den odugliga dottern. Jag vill inte vara det. Jag vill inte vara här. Just nu. Kör över mig, döda mig, slå mig. Varsegod.
Söndag
Inget nytt.
Samvetet Vs Förnuftet
Idag är det sol och jag undrar om jag ska ut i friska luften, men jag vet inte riktigt om jag orkar idag. Men samvetet säger att jag verkligen borde det, medan förnuftet tycker jag kan få vara hemma och vila idag. Klockan är ju inte så mycket än, så vi får väl se vad jag gör.
Frukosten satte jag även idag på den säkra sidan. Gröt och en knäckemacka, med en ostskiva och inget smör. På senare tid har jag lagt smöret på den "förbjudna hyllan". Jag blev så vettskrämd när jag läste på paketet och då tänkte jag genast "det klarar jag mig utan."
Nu ska jag försöka hitta på något att göra. Ha en bra dag!
KRAM!
Citat.
Som sagt, jag fullkomligt äckel hatar kvällar. Kommer inte ihåg när jag senast inte hetsåt eller överåt. Tragiskt.
Förresten så hamnade jag på pro-ana träsket idag... Men jag stötte på ett fantastiskt bra citat, att det är sjukt! Det lyder följande: "Skillnaden mellan att vilja ha och behöva, handlar om självkontroll." Visst är det bra. Det är så sant. Så sant.
Det är inte okej att vara som du är född.
Tävling
I Torsdags spontanåkte jag till fjällen och blev där tills ikväll. Och det kan jag ångra med hela mitt hjärta. Det är ett helvete att bo i en liten trång jävla husvagn med matångest som väller över. Det är inget att rekomendera. Och så fint och med en jag-bryr-mig-inte-jag-är-ändå-redan-fet-känsla så ställer jag mig på våran fina våg. MER än två kilo än vad jag brukar väga. Två svåra, oåtkomliga kilon som det redan är så blev det ännu jobbigare och min längtan efter den fina kroppen gick i rök. Och med tsunami av ångest över mig hamnar jag åter igen till duschen. Den plats i hemmet som faktiskt botar min ångest i otroligt många fall, om än hur konstigt det låter, så ja. Det är det.
Och jag känner hur jag vill suga ut allt innehåll i min kropp, allt för att göra mig nöjd och tillfreds. Jag känner mig så egoistisk över att jag bara tänker på mig själv. Jag måste se bra ut, jag måste vara sund, jag skiter i mina vänner för att träna. Det är jag fast egentligen är det inte det. Jag vill tillbaka i tiden för jag uppskattar så innerligt alla de stunder jag haft som bra kropp. Och då jag aldrig haft något problem med hetsätande. Jag kunde äta vad jag ville utan att gå upp i vikt. För mig är det ganska mäktigt. Och jag vet att skulle jag bara ha skippat att festa två dagars. Som inneburit en massa alkohol, godis, chips, bullar, kakor, skrovmål och massor med annan mat!!
Efter jag vägt mig så fick jag stressutslag. Jag hade börjat klä av mig och skulle gå in i duschen där jag stod för länge och väl och genomskådade min kropp, och tillslut hade fått stressutslag på magen, stora röda fläckar. Efter duschen så sa jag till mamma att jag varit så onyttig och ätit en massa äckelmat och att jag känner mig så ofräsh och kladdig inuti så jag sa att jag skulle vara nyttig och träna. Och hon ville gärna också vara med, att få bort alla slaggprodukter som satt sig i kroppen. Och jag kommer träna ganska mycket i veckan också, det känns bra.
Idag gjorde jag förresten en deal med en vän, att om tre veckor ska vi köra på att man ska vara nyttig och endast äta onyttigt en gång i veckan. Annars så får man bjuda på dyr resturangmat och ett ciggpaket. Och det är ju inte så kul för oss studenter som har sitt studiebidrag att röra sig med. Det blir mer peppande. Men till en början ville hon inte göra vadet med mig. Och det kändes som ett slag i ansiktet, vadådå? tänkte jag. "Du är ju redan så smal. Du behöver inte gå ner något mer" En hastig tanke slog mig "Vafan säger du?!". Jag blir så irriterad när folk ska ta i, och överdriva. För det är inte så. Det är inte sant. Jag förklarade mig fort att jag skulle bara vara sund. För jag vill inte äta onyttigt på veckorna. Och nu har jag chansen att inte fuska för jag ska säga det till alla i min omgivning. Och nu kan jag verkligen försöka att gå ner i vikt. För jag kan inte fuska.
Kan du lämna mig ifred?
Jag tycker om helger.
Hatar skolan.
Den ger mig en daglig rutin
Hatar mig.
Ibland är jag också bra, otroligt nog.
Hatar mat.
Det är det bästa som finns.
Hatar mina vänner.
Jag är glad att dom inte överger mig.
Hatar min stad.
Jag älskar den.
Hatar kläder.
Jag älskar kläder, former, design.
Hatar kalorier.
Jag behöver det för att orka, du också.
Hatar ångest.
Så länge man inte kan hantera den.
Hatar sommar.
Jag älskar sommar.
Hatar kyla.
Värme är bäst.
Hatar att vara ensammen.
Ja, det gör jag.
Två helt olika "personer" i en och samma kropp.
Jag rymmer ingen fler längre.
Kan du vara snäll att gå? Kan jag få vara ifred nu?
Oförstående?
Jag är tom på ord, eller nä. Vet bara inte riktigt hur jag ska hantera dom eller hur jag ska förklara mig.
Det är så konstigt, när jag inser att dagen kan vara "farlig", då försöker jag verkligen att stöta bort alla tankar kring mat. Vilket förståss misslyckas. Och när jag har bestämt mig efter en hetsätning att "Nej, nu räcker det." Så blir det så att jag ändå köper mig popcorn, gräddfil, dip och en stor godispåse, precis som ikväll. Är det verkligen jag som tänker då? Jag känner mig så konstig, och nu så här efter allt är slut så tänker jag, "Men hade jag inte bestämt mig att inte äta något mer?" Jag förstår inte var all min självdiciplin försvann, att inte måste överäta, eller äta onyttigt. Träna dagligen (okej, det är jag faktiskt ganska-helt-okej på)
Jag förstår inte hur jag lyckas gå ner i vikt med tanke på allt jävla sockrigt, fettigt. Det är bara sånt jag vill ha typ. Jag känner mig fetare, jag ser fetare ut. Idag när jag åt ute, så kändes det som om jag hade fett-os i hela ansiktet när jag ätit ute, så äckligt. Imorgon kommer jag var stor som ett berg och då ska jag till kuratorn, kul.... Jag hatar att sitta i ett rum där man redan har tittat på allt som finns där, man ser en liten förflyttning på en vas, eller om gardinerna är nya. Och eftersom jag sitter med min rygg mot en tom vägg, där bara dörren är, så kollar hon bara på mig, hela tiden, eller klockan. Det är så jobbigt.
Jag har provat kläder i en och en halv timma ikväll för att hitta något som sitter okej. För mamma har börjat kommentera över att jag byter kläder och har ångest över vad jag ska ta på mig. Men jag har inget som sitter fint på mig, även om jag tycker många kläder som jag har är snygga. Men jag hittade inget. Eller jag har en ny stor grå 3/4 ärmskofta, mysig sådan... Jag som fryser hela tiden. Så den och bagy jeans och ett lite pösigt linne, eller svarta tights och en svart tunika. Det återstår att se.
Kommer tillbaka imorgon med lite updates, ska svara på kommentarerna imorgon, jag lovar. Jag har så ont i magen och ligger med datorn på min mage, hehe, skönt..... Men det är så jobbigt att skriva och trött blir jag också när jag ska skriva och samtidigt försöker jag se på tv i mitt rum. I-landsproblem. Ska även dansa imorgon efter mötet med skolkuratorn, och innan det har jag möte med min lärare. Ojdå.. Men ingen av mina lärare eller vänner vet om att jag går dit.. Haha. Nåja.. Sov gott, ni är så fina människor. Och jag har kommit till insikt med att jag aldrig skulle önska någon som jag hatar i det jag är i. Det är förjävligt
21:15
Hur ska jag kunna skina
när det inte längre finns något att skina med.
Hur ska jag vara bra som jag är,
när jag aldrig kan bli så bra som du.
Hur ska jag orka röra mig,
när ni tar min energi ifrån mig.
Hur ska jag kunna älska mig själv,
med ett gott samvete,
när ni alla är runt om mig.
Det bryts sakta ner.
Dagen, eller veckan har bestått i sig att smyga sig undan från alla andra, jag har inte orkat, jag kan inte orka, hur ska jag orka? Vilket har resulterat till att klasskompisar sagt "Du är inte den vanliga S.... Idag" och min mentor kom fram till mig, kollade på mig ett tag och frågade "Är det tungt?" medan min vän stod brevid. Jag blev helt paff, samtidigt som jag vetat att det skulle komma. Jag har själv sakta men säkert insett att min fasad börjar rasa samman. Jag har inga krafter kvar att hålla upp den mur som jag brukat längre. Jag rasar samman lika fort som muren runt om mig. Hon sa att hon snart skulle bli tvungen ringa mamma. Hell no! Tänkte jag.. Så jag började genast en mening. "Nä, men det är bra. Och inte behöver du ringa hem. Är bara trött" och "Behöver jag inte det?" Svarade hon, och jag sa nej. Jag har inte mer att säga att det får tiden utvisa.
Och idag på gympan var jag helt slut, trött och svimfärdig. Och min andra vän frågade vad det var med mig. Och jag svarade att jag mådde lite illa och fick till svars "Det är för att du inte äter något" och jag vet att det finns en någorlunda sanning i det. Jag äter inte värst mycket, och när jag äter mig mätt så behåller jag inte maten, eftersom rädslan och ångesten över att bli tjock är för stor. Men trots det så kändes det som ett slag i ansiktet. Jag vet inte hur jag ska förklara, det gjorde mig iallafall ledsen.
Jag förstår mig inte på mig själv. Jag kan fort bli hatisk mot andra och irriterade för deras handlingar, vad som säger eller hur dom ser ut. Jag vet, så töntigt. Å andra sidan kan jag bli förstörd och vill bara försvinna hem i mitt rum och gråta ihjäl mig. Ibland rinner verkligen allt av mig. Och bägaren rinner över, det gör den.
Vad är en bra dag för er?
Åh! Jag är så ivrig och frustrerad. Varför kan ett mail från min kurator inte bara droppa in på min hotmail? Gjorde jag något fel när ag skrev det? Sa jag något jag inte borde gjort? Och varför dröjer det?
Kanske kommer det en ursäkt som att hon inte hunnit svara på det innan Onsdag, när jag brukar ha min tid. Då har det gått ev vecka. Då måste det vara bekräftat att hon inte vill träffa mig. Varför? Vad är det jag gör för fel? Är det något konstigt sätt jag beter mig på? Eller tycker hon bara att jag gnäller? Hon brukar alltid åtminstonde svara ganska fort oavsett hur långa mail det blir. Det har aldrig tagit såhär länge. Idag har jag varit hemma från skolan. Har gått 1,6 mil. Drack en nutrilett till frukost. Idag är en mat-är-äckligt-dag. Imorgon kommer jag säker inte kunna slita mig från mat. Nej. Jag kan inte hitta någon balans nu. Klarar jag inte ens av skolan, kan jag väl åtminstonde få klara någonting annat, eller?
Jag kom nu att tänka på hur många maträtter jag intalat mig att jag inte tycker om, som jag inte ens smakat. Jag äter ingenting, av skolans mat. Förutom gröt och pannkaka men det är inget jag behåller för det är inte-okej-mat. Fast jag vet innerst inne att det är det, det är okej mat, det är vad alla andra äter också, husmanskost? Jag äter bara sallad och knäckebröd. Även fast jag hemma äter vanlig mat. Ibland. Inte nu. Inte idag.
Kanske trillar det in ett mail snart, eller imorgon. Eller någon dag. Hoppas, hoppas, hoppas på idag! Då återkommer jag.
Ta hand om er. Och förresten, idag kom jag att tänka på när jag har bra och dåliga dagar, när det är ok att äta. Men jag vet inte hur "de bra dagarna" kommer, eller vad det är som gör att de känns bra. Eller jo, det är för mig när jag äter sunt och lite och tränar. Men då kan jag ändå inte äta vanlig mat.
Hur gör ni för att få en bra dag? Eller vad är för er en bra dag?
Söndagnatt
Inget mail av kuratorn. Hon vet nog inte vad hon ska svara. Kanske inte skulle ha skickat det, det gör mig bara så jävulskt nervös när det tar så länge, hon brukar vara snabb..
Ingen skola imorgon, orkar inte, kan inte, går inte längre. Jag är ju ändå redan sämst i allt nu mer. Till och med skolan där jag åtminstonde var bra så är jag inte ens det längre. Jag kommer aldrig kunna gå ut med de betyg jag egentlige vill ha. Men vart är orken? Hur ska jag göra? Varför går det inte?
Imorgon är en flykt, då vill jag inte leva eller andas.
På Tisdagar kan man inte börja om
Idag kom jag på mig själv med att Måndagar är de enda giltliga dagarna då jag får "börja om", och av någon underlig anledning så känns det inte okej att "börja om" en Tisdag eller Torsdag tillexempel, förstår ni själva saken? As usual har det bara gått mer och mer utför. Ätit massor och sitter igen full med mat. Ångesten dribblar mig, ställer mig personligen och ätstörningen på plats. Det är ofta ätstörningens parti som vinner. Det brukar oftast kännas bäst så.
Precis som jag sa igår. Att jag skulle få lida när jag ätit massor. Men det går inte, jag har dragit på det i trekvart nu. Jag vet att det inte är förskent men det känns som det. Jag har räknat ut ikväll att jag kommer träna omkring fem timmar imorgon! Fy! Blir tuff dag och jag har gjort sallad och loka till matsäck. Självklart vill mamma att jag skulle ha en bulla, jag sa nä. Men hon köpte ändå hem en krans och pepparkakor.
Idag kom jag också på att min mamma börjat fråga mig i princip varje dag om jag äter lunch. Det är klart jag gör säger jag. Och idag efter maten så sa jag att jag skulle ut och gå. Men hon svarade att "Du behöver inte gå". Hon påpekade även igårkväll att jag börjat träna mycket. Nåja. Ska försöka få mig lite sömn. Sov gott.
Måndag
Jag hatar helger!
Men jag vet att mat gör dig inte fet. Du ska äta 2200 kcal per dag. Och tänk på helgerna. Alla unnar sig massa gott, många gör det flera gånger i veckan, det är säkert 2-3 dubbelt så mycket kalorier då. Man ska inte räkna kalorier, det är fel. Om jag då inte hade denna ångest i mig, så skulle jag säkert inte behöva tänka att allt detta gäller alla andra utom mig.
Varje helg blir jag så frustrerad, jag stampar på samma ställe. Jag gör som alla andra, jag äter. Och även om det ibland fel resultat och då står jag än en gång hukad över toaletten full av skam så känns det ändå bättre. Och jag VET att jag äter bra mat till frukost, på veckorna äter jag allderles för lite, jag "svälter" mig hellre än är mätt... Det är så pinsamt så jag vet inte vad. Jag vet, vet, vet att jag FÅR ÄTA. Måste äta. Då dricker jag en thekopp och en hårdbrömacka till frukost, det stannar i magen, till lunchen på skolan är det alltid lite sallad och en hårdbrömacka, det stannar. Ibland äter jag en frukt som mellanmål. Middagen är dessvärre jobbigare,
