Jag vet inte vad som händer med mig. Senaste veckan har kännts betydigt mycket mer annorlunda i sett med de senaste månaderna. Från Måndagen har jag gråtit varje dag. Livet har kännts så hopplöst. Jag känner mig uppriven och fylld av sorg och vrede. Främst över mitt oengagemang i viktnedgången, att jag tillåter och accepterar tankar som "Jaja, jag kan väl äta detta. För jag ska ändå spy sen" Men jag VET att det är ingen normal sak att kräkas. En tillfällig lösning, men dock inget du kan leva med.  Så långt ifrån vad en annan sjuttonårig tjej skulle göra.

Jag har inte lika stor matlust, men ändå äter jag. Helt maniskt. Jag var inte inte ens hungrig idag. Jag vill "döda tid" hela tiden för att inte behöva äta. Ikväll har jag sjunkit så pass lågt att jag kolla på en självmordssida, hur man tar självmord. Och egentligen om jag ska vara ärlig så tänker jag mycket på det. Men jag skulle aldrig göra det. Jag vill inte dö. Skulle jag ta en överdos eller dylikt så skulle jag göra det för att dämpa den inre smärtan. Inte för att ta mitt liv.

Jag har även tagit från mammas mediciner. Ett sömtablett, Propavan, och Zoloft för ångestdämpande och mot depression. Och jag vet inte varför. Jag vill nog bara prova. Nu måste jag sova. Ögonlocken börjar hänga tungt nu.

Jag är så jävla sämst. Så jävla sämst. Jag  fick veta att jag fick ett starkt G+ i både Engelska A och Matte A vilket resulterar till att det även blir mitt slutbetyg i kursen. Och jag vet att jag kan, jag vet, jag vet, jag vet! Men varför ska alla jävla mattankar gå ut över skolan. Hur kom det sig att jag blev sämst. Jag kan inte ens förmå mig att vara glad över mina vänners resultat, istället blir jag bara ännu sämre. Sämst i andras ögon, sämst sämst, värdeös i mina egna. Och om än jag vet att mitt liv inte  spelas på mina prestationer i skolan, eller det kanske dom gör delvis. Så blir jag ändå så ledsen. Det känns som att det blir en uppenbarelse "Jaha, jag är nog så dålig" Och hur i all världen kan min vän som varit sjukskriven i ett halvår ha högsta betyg. HUR ÄR DET MÖJLIGT???? Det är så jävla orättvist så jag vill bara dö. Tänk om jag också fick göra inlämningar istället för prov. Jag vet att jag är bättre och presterar bättre på inlämningar. Hur kan hon få mycket väl godkänt i kurser som hon inte ens närvarat i??? Jag hatar att min liv är så orättvist. Jag kan inte unna henne min glädje. Kan inte le mot henne men på något vis måste jag göra det. Jag vet att skulle jag vara normal så ska man unna någon annan glädje. Men fortfarande gör det on  när tårarna över min egen existens fylls  i ögonvrån. Jag vill ju bara vara lite bättre, lite finare än alla andra. Kan inte vara något mitt emellan. Kan inte vara "som alla andra".

Jag vill bara döva alla mina känslor. Skära bort allt fläsk, fett och hud. Vill inte reflektera över min existens. Vill bara vara bra nog. Bra nog för mig själv. Jag är så jävla själviskt jag vet.

 Jag känner mig så oönskad. Som om jag ibland är en del av luften, där jag varken syns eller är någon. Medan andra stunden är det jag som är i fokus. Då det är som viktigast att övertyga alla andra att jag mår bäst. Förstår inte hur jag gång på gång lyckas med att misslyckas eller misslyckas med att lyckas. Jag vill bara döda alla jävla handligar.

Jag ska hos skolkuratorn imorgon. Jag är så tom och omsluten. Vill bara vara hemma från skolan och äta. Jag vill äta???? Det är som ett tvång? Jag straffar mig med att äta. Jag döver alla känslor. Försvinner bort. Maten är i fokus. Hur gör jag? Hur gör jag det så jävla bra? Hur orkar jag dag efter dag?? Jag minns så jävla väl när jag kräktes första gången i ettan, i två veckor, sedan kom mamma på mig. Men jag "mådde bara illa". Sedan var det aldrig något mer med det. Sedan kom tvåan på gymnasiet. Jävla tvåan, Hatar tvåan. Vill inte ha tvåan.

"Snart är tvåan klar, håll ut S, snart är det sommarlov. Och du behöver aldrig någonsin gå tvåan igen. Sista gången ever. Men vad ska du göra med ditt liv ens? Du som bara äter spyr och tränar. Misslyckade jävla bantare. Hur jävla självisk är du?! "

Idag har jag haft gråten i halsen hela dagen, och jag som inte gråtit på huuuuuuuuur länge som helst. Kommer inte ens ihåg!! Wierd. Kvällen har varit ledsam... Godnatt.

2 maj 2009

Jag blev tvungen att väga mig nu imorse, iallafall. Efter allt det jag åt igår. Jag har sluta bry mig om vad jag äter. För jag vet att allt kommer upp oavsett. Nu mer kräks jag varje dag. Flera gånger om dagen. Efter varje måltid utom frukost ungefär. Men det händer när jag ätit to much....

Frukost: Tre mackor med leverpastej och gurka på.

Lunch: -

Middag: Två stora potioner med fläskfilé och pommes, ketchup och aioli.

Kvällsmat: 2 mackor med korv på, 2 varma mackor.

Övrigt: 450 gram lösviktsgodis, en krämbulle, en daimglass, en Cola Zero.

Och "bara" 54,3. Uppgiven. Det gör mig så frustrerad. Det kan inte vara möjligt. Jävla vågjävel. Jävla måttband. Jag har aldrig någonsin känt mig så otroligt stor som jag gör nu. Inte ens när jag vägde hela 66 kilogram.

Varför finns bröd? Hur kan man äta ett bröd, och låta bli att fortsätta äta mer?

Måste ta mig samman nu och vara nyttig och duktig. Nu. Måste springa.

5 Maj 2009

Frukost/Lunch: Lite fetaost sallad.

Middag: Hemgjort pizza.... (Fanns inte kvar sen längre)

Övrigt: Chips, dipp, Cola Zero ( Fanns inte heller kvar sedan...)

Träning: Cykla till och från skolan, två timmar utegympa b.la Fotboll, Hockeybandy. Dans på kvällen två timmar.

Kan till och med känna mig nöjd för vad jag presterat i träningsväg idag. Bra, bra, bra!

6 maj 2009

Jag är förlorare.

En förlorare till dotter. En förlorare i skolan. En förlorare till vänner.

Men störst av allt jag är förlorad i mig själv.

Vågen tyder på lycka, för mig, iallafall. När måtten runt om mig minskar är mitt största glädjerus, jag kan känna hur endorfiner utsöndrar sig i kroppen och ger mig hopp och tro till mig själv, "Titta vad jag kan!"

Hur ska jag orka imorgon, nationella prov, i engelska, ett ämne jag är sämst i världen på. Hör och läs förståelse. Jag kommer börja grina. Jag kommer aldrig kunna fokusera eller koncentrera mig. Min kropp är utpumpad, trött och snart medvetslös. Men med en nypa salt då förståss. Jag ska inte klaga, "Se vad du själv har ställt till med."

Dagens morgonvikt: 53,6

Dagens kvällsvikt:52.9

Det kan inte stämma... Har ju ätit som en gris idag. Vågens batterier är snart slut. Det står Low de första två gångerna man provar att sätta igång den. Men, på den tredje funkar det.

Frukost: Två knäckemackor, en stor potion Vaniljyoghurt 2,8% Fett. (ångest)

Lunch: En stoooor skål med jordgubbsyoghurt (%Fett???) Mycket tror jag. Med flingor och müsli. (Ohanterlig ångest)

Middag: En stor skål med tunnbröd, socker och mjölk och fil med müsli + två knäckemackor med leverpastej. ( Definitivt ohanterlig, förmodligen borta, borta, borta!!)

Kvällsmat: Ingen.

Övrigt: Pepsi Max, tuggummin, Godispåse, mjölk och pepparkakor (Ångest, ångest, ångest!!!)

7 Maj 2009

Jag är så trött. Insåg att jag sedan i Måndags tränat ungefär 12 timmar. Tills idag, Torsdag. Men många misslyckanden har det definitivt blivit. Nationella gick åt fan. Kunde inte koncentrera mig. Har inte ätit något utan att kräkas sedan i Måndags då jag åt en macka till frukost, Grattis! Om jag då inte äter sallad. Eller knäckemacka på skolan till lunch, det är ok.

Frukost: Ingenting

Lunch: Tre mjukmackor med ost (Ångest)

Mellanmål: Tre mackor till med ost (VAD HÅLLER JAG PÅ MED?!?!?!)

Middag: Max, Orginalmål ( Jag är världens sämsta människa.)

Övrigt: Pepsi Max samt Godis 3,3hg lösgodis ca: 1600 kcal. (jag vill dö.......)

Kvällmål: Inget än så länge, egentligen förtjänar jag inget alls.

Hur ska jag rida ut denna förbannade känslostorm?

8 Maj 2009

Funderade ganska mycket idag över min värdelösa prestation på Engelska A Nationella provet. Jag har aldrig varit så dålig. Men det som gör mig mest ont, det är att jag har ingen chans att kunna få VG nu. Dessutom att min lärare måste tro att jag är jättedålig, oambitiös och obrydd. Fast jag tror jag är ok. Men inte på provet där.

Jag var svimfärdig när jag gick uppför Länstrafikens busshållsplats till min skola. Jag kände en ständigt rop efter mat.

Och nu sitter jag här, än en dag med en godispåse, och chockar min mage som egentligen varit tom. Fast ändå fylld med mat/slask periodvis. Men som då av den vanliga anledningen kommit upp igen, av all ångest. Jag är värdelös.

Uppd:

Nu är klockan 01:12. Jag har ätit som ett as idag. Verkligen.

Frukost: Ingen...(Förstår egentligen inte varför. När jag vet att frukost är det viktigaste målet på hela dagen. Men den inre stoltheten över min självkontroll gör mig glad.)

Lunch: Två knäckemackor med keso och tomat på, plus lite morötter.

Middag: Mamma och pappa kör på LCHF Low Carb High Fat. Dvs. Feta saker och inga kolhydrater.. Och det blev masssooooooor av gorgonzolasås, en stor köttbit och broccoli och svamp. (Ångest)

Övrigt: En stoooor godispåse(!!), en halv popcornpåse och en nästan hel dip. 1,5 dl Ben and Jerrys glass. Köpte sedan mer godis!!! 3 hg till med bara Cola PEZ... Tre varma mackor med skinka, ost och tomatpure. Flera skivor tunnbröd, mjölk och socker. En näve nötter. 2 skinkskivor. 2l Pepsi Max.

Grejen med mig är att jag sällan äter skitstora mängder mat och sedan kräks, det gör för ont i magen. MEN, istället äter jag mig mätt, spyr, äter mig mätt igen, spyr, osv, osv. Ett äckligt snurrande hjul.

Jag vill inte tänka på morgondagen.  Jag vill inte leva som en brottsling längre. Att ständigt låta bli att bli påkommen och sedd. Smita iväg till min ensamhet och söka skydd i min egen ruttna själ. Den kommer ruttna bort innan jag ens vågar titta mig själv i spegeln och säga att jag duger. "Jag är okej, jag är fin som jag är"

Jag får ångest när jag sitter i en resturang eller café, det känns som om alla de som äter där inne bland allt fett och slask ger mig alla kalorier. Jag behöver egentligen inte äta för det dras till mig oavsett. Men jag vet också med det lilla förnuft jag har att detta inte är logiskt. Men fortfarande kan jag känna hur kletig och fet jag blir av att bara vara med.

Eller ser jag någon stor som äter så ser jag bara mig själv. Min spegelbild. Mina ögon dras som hastigast till vad som ligger på tallriken och tanken slår mig "Äter jag också sådär mycket?" och istället vill jag inte äta alls. Men när kvällen smyger sig på, söker jag mig tröst till maten. Att äta mängder av mat får mig att glömma för stunden, och en annan ångest har lagt sig inom mig. "Varför åt jag? Varför äter jag när jag inte vet hur jag ska hantera när ångesten kommer? Istället gör jag det som samvetet säger är bäst. Borde jag det, eller gör jag rätt nu?"

10 Maj 2009

En dikt jag skrev den 29 Mars. Den förklarar att var jag än är så påminns jag om att jag måste vara perfekt. Måste vara bra nog i dina, och alla andras ögon. Att jag aldrig kommer bli bra nog. Du är för bra för mig och jag kan aldrig bli så bra som du.

Hur ska jag kunna skina
när det inte längre finns något att skina med.
Hur ska jag vara bra som jag är,
när jag aldrig kan bli så bra som du.
Hur ska jag orka röra mig,
när ni tar min energi ifrån mig.
Hur ska jag kunna älska mig själv,
med ett gott samvete,
när ni alla är runt om mig

11 Maj 2009

Du obrydde och själviske tjej

Du som spyr upp din mat

Du, dottern som bär den osynliga elogen

Som du själv gett ett namn åt

Vad duktig du är, du som inte äter

Se dig som speciell

Bevisa för hela världen att du kan

Säg att du hatar fett och kalorier

Fett är för förlorare

Hopplösa själar

Visa vad d u går för

Du är odödlig

Och så mycket mer än så

13 Maj 2009

Jag blir så frustrerad! Idag var jag hos skolkuratorn. Till nästa gång, den 29 Maj 15:00 så skulle jag läsa om ätstörningar, bulimi. MEN, jag har inte jävla bulimijävel. Hör du inte själv S hur äckligt och groteskt det låter? Motsatsen till något felfritt och fint. Hela ordet tyder på besvikelse och självupptagenhet. Hur kan man bli så utseendefixerad över sig själv, att man låter det gå så långt att man börjar spy? Jag har ju själv försatt mig i den situation jag är idag. Jag valde detta.

Och jag bryr mig inte, oavsett om det finns saker som passar in på mig. Så är det inget jag kan indentifiera mig med. Jag hetsäter inte, det står ju på varenda sida, att bulimi är en hetsätningssjukom. Hallå?! Bulimiker förlorar sin självkontroll emellanåt, men jag har med mig min. Oftast, men det är jag själv som förstör dom. Mitt fel, mitt fel, "S, det är ditt fel!!"

Hur kan man ens tro att du är en ambitiös och framåtgående tjej i skolan. Inte underligt att ingen ser igenom ditt  äckliga, övergödda, svullna ansikte. Kallar du det för fasad? Ditt ansträngda leende med din fula räls, din äckiga mun fylld av rivmärken längst halsen, hur känns det, är det värt det? Hur kan man överhuvudtaget tro att du är smart, för smarta tjejer spyr väl inte? Nej, var det inte så din mamma sa?

DU är bara en självupptagen och osmart tjej som kräks.

Du verkar inte ha något bättre för dig än att äta, spy, äta och spy. Och tränar du egentligen för att det är roligt, den sanning du säger till dina nära och kära. Är det inte något "maniskt" för di? Något du egentligen måste, måste MÅSTE göra. Annars blir du fet. Och det vet du också. Efter alla anständiga kalorier du förbrukat under se senaste gångna veckorna, det är inte underligt att du är fet. Du bär hela ansvaret, och du kan när som helst sluta, var det inte så du sjäv sa. Det är upp till dig, visa alla vad du går för nu. Du kan inte tro att du är lika duktig som alla de andra som går ner i vikt. Du fuskar, du är fel. Hade du hoppats att kunna vara en förebild? Vilken sort? Den som spyr?  Den rollen kan du ju. Det enda du är, är en misslyckad bantare. Hurra för dig!!

Frukost: Ingen

Lunch: Skrovmål (Ångest!!!!!!)

Middag: Två potioner strips och kyckling med aioli.(Åååååååååångest!)

Övrigt: Två nävar chips, en godispåse. Och klockan är bara sju ännu. Jag dör.

Kan dock inte begripa mig på att vikten stod på 51,8.  Hur, hur, hur????? Jag förstår inte. Jag vill bara sova och invänta en ny dag. Orkar inte med kvällar längre. Alla kvällar känns som ett krig inom mig. All självkontroll faller till botten, så snabbt att man inte ens förmår sig att man får tid till att reagera.

Imorgon ska jag äta alla mål. Eller åtminstonde frukost. Jag tror att det är den som gör att jag ofta överäter redan på förmiddagen eller strax vid middagen. Förut var det inte så.

Uppd:

Gå och lägg er! MÅSTE SPY, nuuuuuuuu!!! Ångesten river i min kropp, jag känner hur varje cell i min kropp biter  tag i de mängder kalorier jag just fått i mig. "Duktig du är, verkligen, du är ett hopplöst jävla missfoster. Du skulle inte blivit född, vet du det?"

12 Maj 2009

Sluta,

Snälla du, sluta ät

Kan du inte själv känna den utvidgade magsäcken?

Kan du inte tycka att såren i strupen blir för många nu?

Är du inte stark nog att stå emot frestelsen till mat?

Går det att bli mer misslyckad än dig?

När du dag efter dag begår samma misstag

Känner du dig stolt nu?

Mitt mål idag var att äta normalt, inte äta mig fööööör mätt. Att äta alla måltider i mängden lagom. Och det största målet av allt: Att inte kräkas. Men när kvällen smyger sig på och jag känner hur kalorimängden i min kropp drastiskt ökar. Det känns som om en självmordsepedimi i min kropp. Varje känsla tar livet av sig. Jag kan inte ens förmå mig att gråta. Kan inte tillåta mig själv, mitt fel, mitt fel, fel, fel fel?

Frukost: Ingen

Lunch: Knäckemacka och två parisare med bröd (Åååååh, för mycket. En är normal!!)

Middag: Litet Subway mål, en dricka och chips (Jobbigt jobbigt, jobbigt, ska klara mig idag)

Middag nr2: Åkte och handlade korv och makaroner, kunde inte motstå godis. Allt är ju ändå förstört. Två stooooooooooora potioner.

Klämde sedan en stoooor godispåse. Duscha, duscha, duscha...............Måste bli ren från allt äckel. MEN, idiot-jävla-missfoster så äter jag tre tunnmackor och resten av godisarna. Ångest. Men nu ska jag sova. Imorgon blir det bra. Imorgon ska jag klara mig.

Övrigt: Några godisar på skolan.

Åh, jävla Gud-jävel. Jag tror inte ens på Gud, no way. Men jag har ingen annan att vända min ilska till. Varför lär vuxna oss att Gud är God? Och vad blir svaret från de kristna om man skulle fråga varför en människa blir våldtagen, eller människor som får ångest och  spyr. Förtjänar man att bli det då? Eler är det personen i fråga det är fel på? Men varför valde Gud-fan att ge människor olust i livet, eller skapa idioter till människor. Men för att komma till slutsatsen.

 Vad förtjänade jag för att hamna i denna sits jag är idag? Vad i all världen har jag gjort?

25 Maj 2009

Förstår mig inte på mig själv idag. För första gången på evigheter känns det som så var jag inte matsugen. All matlust var borta. Men ändå köper jag mig en godispåse för kanske 4 veckan i rad(!!!!!!!!!) Bara för att det hör som till nu. Jag måste äta, som om det vore någon inre kraft som drev mig till att göra alla dessa handlingar kring mat. Mat, mat, mat. All min fokus är på mat. Men bara på kvällskvisten. Under frukost lunch spelar jag alltid säkert och jag känner inte en enda känsla av matsug. Gång på gång  tror jag att "ikväll kommer jag inte behöva äta godis, hetsäta osv." Men så kommer kvällen utan föraningar och på en endaste sekund och sköjer över en. Ibland känner man att det är på väg. Jag pendlar och slåss för att låta bli att överäta, medan en annan del (Vem?) av mig triggar mig för att äta en knäckemacka, som sedan blir två till för att där efter spåra ut. Och strax innan läggdags frågar jag mig själv "Hur kan jag vara så dum, att jag dag efter dag tror att denna dag blir annorlunda. Det finns inte längre..."

Har sedan jag var hos min kurator sist försökt äta alla mål. Jag vet själv så väl att detta inte är någon lösning på resten av mitt liv. Jag måste börja om. Men jag hade aldrig trott att jag skulle tycka det var sååååå jobbig att äta vanig mat, 2200 kcal om dagen. Hallå?!  Jag sa, och har alltid sagt "Det är bara börja äta normalt sen." Men jag vet inte ens hur mycket mat jag ska ha på min cirkel-formade tallrik. Vad är lagom med mat? Hur vet man vad som är lagom? Ska verkligen jag ha det?  Ska jag sitta och räkna kalorier?

Jag behöver detta för en omladdning. Men jag tänker "Inte nuuuuu!! Snälla så ut!! Det är ju sommarlov nu och du kan inte ens vistas på stranden. Du ser ju förjävlig ut"