Kuratorsamtal
Noll strategi. Frustrerad. Hopplös. Hatisk. Ledsen. Tveksam. Orolig. Fet. Förvirrad. Svag. Otacksam. Uppgiven. Äcklig. Misslyckad. Självförakt. Längtan. Rädsla. Maktlöshet.
Jag var hos kuratorn idag. Det var inget speciellt samtal. Jag tycker många gånger blir det som tyst, som om ingen av oss har något vettigt att säga. Jag är rätt så stum när jag är där. Jag blir så nervös. Men saker som vi tog upp idag var bland annat:
- Skoljobben som hänger över mig. (Pågrund av all fokus jag har på mat, träning, vikt så orkar jag inte med. Jag känner mig som gamling som håller på dö. Det är så för mig i skolan, okej, skämt o sido.)
- Prestationen. ( Måste, måste, måste ha MVG, Mycket väl godkänt. Måste vara en bra vän, familjemedlem, skolkamrat osv.)
- De omänskliga kraven jag har på mig själv. (Kan inte visa mig ledsen, även om jag vet att det är mäniskligt att vara det. Allt jag ska hinna med, det gör jag inte.)
- Kärnan till varför det blivit som det har. (....)
- Familjen. (Jag vill bara vara bäst, jag vill vara den bästa dottern, jag vill att dom ska känna sig stolt över mig. Och det finns ingen annan i hela världen som jag älskar som mamma och pappa. Jag skulle ge mitt liv för dom.)
Det känns som om hon inte förstår riktigt hur jag känner det, eller hur illa det är. Jag "förskönar" alltid många saker där. Alltså att jag säger inte riktigt sanningen utan får den att låta "finare".
Precis som vilken annan kväll så sitter jag här med fyllt mage. Äcklig. Godis, godis, godis, popcorn och dip + pepsi max... Fan så jävla fräsh jag är... Jag väntar bara på att mamma-jävel ska gå och lägga sig. Jobbigt att, tja....hm....
Imorgon har jag prov i Svenska B. Jag är inte klar med frågorna eller något alls. Jag är sämst. Vet inte riktigt om jag ska sjukanmäla mig. Jag tror det... jag kan inget. Jag har inte ens förmågan att kunna vara normal.
Jag vill utomlands, nu. Igen. Det vore underbart.
Hoppas du får en härlig dag :)
allt väl?
Jag förstår hur du tänker! Jag försökte söka hjälp via min skolkurator när jag började rasa i vikt, men eftersom de var tvungna att kontakta mina föräldrar isf (jag var 16) så bangade jag ur. Lyckligtvis märkte min läkare att nåt inte stod rätt till, så jag fick vård i alla fall. Ta mod till dig, det är inte så hemskt som du tror!'<33
åh, vad svårt! kan du inte be typ din mamma ta fram en skål med godis eller vad det är och sen be henne gömma resten? för så brukar jag göra ibland, men gudars sånt där är ju så himla inviduellt, lätt för mig att säga egentligen.
hoppas dagen och provet gick bra iaf!
big hug!
Det är inte det lättaste att öppna sig inför en kurator eller liknande, men det brukar gå bättre efter en tid. Känner igen de där kraven också. De förstör så mkt för en själv men ändå lyckas man sällan sänka dem. Försök ta itu med en sak i taget, om möjligt.
Tack för svaret om slutenvård också. Hoppas du får en fin helg nu. Kramar!
