Godmorgon!
Funderar på att fara och springa. Har vräkt i mig en halv pollypåse. ALLTSÅ jag blir så frustrerad på mig själv!! Jag kan inte låta bli. Och hur svårt ska det vara ens? De gångerna jag äter typ ett visst antal kcal och tränar så äter jag inte alls massa äckelgodisar. Jag måste börja träna, jävlat på måndag. Måste klura ut om jag ska fasta. Kan inte fasta, jag ska inte fasta, fasta är inte bra. Men jag kan inte undgå lyckan som baserar sig på vad vågen visar, och ju mer den pekar neråt, desto lyckligare blir jag. Fel lycka... jag vet.

Jag fullkomligt hatar, jävlat hatar när min pappa blir onykter. Då är allt i som finns i hela jävla världen mitt fel. Att Bush inte fick vara kvar som president trots att han suttit i åtta år, vilket är det längsta man kan sitta så är det fan mitt problem iallafall. Det är ett exempel på hur orättvist behandlad man blir. Men, i detta fall just ikväll var att det skulle tydligen var jag, av alla i familjen som gör att hela nätverket kruppar. Och jag VET att det inte är jag. Men jag får ändå inte fram min åsikt. Jag har jävlat ingenting att säga till om, så länge min far är onykter.

Läste ni det tidigare inlägget så gav jag bort mitt godis, men i all frustation efter min dusch, så tog jag tillbaka den och frossade i. Pinsam. Nu har jag gett bort allt, utom min Pepsi Max. Jag kommer aldrig kunna gå ner i vikt. Och jag äter nyttigt frukost, lunch, sen går det bara mer och mer utför. Och jag kan bara spy en gång hemma varje dag. Bara när jag ska duscha. Aldrig, aldrig annars. Ibland på veckorna när de gått och lagt sig, mina föräldrar.

Fel tankar, jag vet, jag vet...

Jag är så otroligt mätt. Jag har ätit som en gris. Jag var så hungrig idag på ica, det bjöds på pepparkakor och jag åt flera nävar av det! Jag köpte en stor godispåse som jag åt halva direkt av. Gav bort, eftersom all ångest fanns där. Köpte Cheez ballz istället. Kom hem, åt Tacos och pressar i mig massa cheez ballz och pepsi nu. Snart måste jag duscha, fy vad jag måste duscha, jag känner mig så fet och äcklig. Jag hoppade över frukosten också. Misslyckad dag.

Sitter och funderar. Tänk om någon skulle komma på mig. Jag undrar seriöst vad jag skulle ta mig till då. Jag vet inte om jag skulle fly, ta mitt liv. Något jag vet är att jag iallafall ska göra allt för att ingen ska få veta något. Jag kan. Skulle jag berätta så skulle en stor besvikelse i omgivningen omringa mig. Det ger mig en sån ångest. När jag har gjort mig av med mat kan jag känna mig så ovärd att få leva som jag gör idag. Jag borde inte få finnas tänker jag. Jag är inte ens så tacksam över maten jag får att jag vill behålla den. Och ju mer tiden går desto fetare inser jag hur jag ser ut i vissa kläder. Det är pinsamt. Massor. Vad är det som gör att man ständigt låter dessa tankar finnas i min kropp och gör att jag känner mig så otroligt värdelös och skamsen. Det kliar från magen upp i halsen och jag skakar i händerna av all ångest som finns. Det är som en bomb som växer inom mig, vad händer den dagen då det smäller?

Det finns gånger då jag försökt berätta, eller nej, absolut inte om det, det annorlunda matförhållandet. Jag är verkligen sämst i hela världen på att få låta min omgivning veta hur jag mår eller känner. Jag kan bli svimfärdig och mina vänner ser det, men fortfarande är allt bra, det är bäst, har aldrig mått bättre.. Men ska jag någon gång försöka vara ärlig så kan ingen ta mig på allvar. Jag är tjejen som är skitbra i skolan har superbetyg. Jag är alltid glad, det är ett måste att bära leendet, annars är något fel. Som i skolan, jag sa att jag hamnat efter i alla ämnen och ligger jättelångt bak och till svrs fick jag: "Men dom är väl påbörjade?" och jag hann inte mer än att säga "Njä.. alltså..." innan hon avbröt mig och sa "Tänkte väl det!", Mhm... Samma sak med min mamma, jag är ambitiös och har aldrig varit efter i skolan. Och jag har sagt till henne att det är så otroligt mycket att ta itu med att jag verkligen inte har någon som helst lust till att börja med något. Och hon försöker hjälpa mig, men hon förstår inte, hon gör verkligen inte det. Jag kan inte koncentrera mig!! Säger jag att jag inte kan igen, så säger hon: "Men kom inte hem och gnäll över att du har så mycket att göra om du inte jobbar" . Nä, jag kan helt enkelt inte vara ärlig utan att folk ska ändra uppfattning och tycka jag är slö. Ingen tycks egentligen se, men det är nog lika bra. Jag föredrar nog det trots allt.

Jag har så mycket ångest och fettokänslor som jag vet inte vad efter att ha snokat runt på bloggar. Jag läser dagligen bloggar om de som vill bli sjukt smala, även fast jag egentligen inte vill veta för jag känner mig sämst och fetast i världen samtidigt som de triggar mig till att: "jag kan också!" Och jag behöver inte kunna, egentligen. Men samtidigt kan jag ändå inte frestas av att inte läsa dom. Jag vill veta exakt hur de gör för att gå ner i vikt, hur mycke de går ner, antalet kcal i olika maträtter. Fel. Jag om någon borde inte ens få hitta dessa bloggar och det värsta är att jag är medveten om det.

Jag läste idag en blogg där en tjej återberättar sin tid som anorektisk. Istället för att som man ska göra tycka fy vilken hemsk tid hon måste haft så drar sig tankarna istället till: "Fyfan, om jag också kunde bestämma mig för att bli smal" Och jag tänker såklart inte sjukligt smal (tur nog). Något vett finns iallafall kvar i huvudet, fast jag saknar all det där "normala tänket" . Maten har inte gått bra idag. Sen frukost/lunch blev mannagrynsgröt x2 och en macka som åkte bort ganska direkt efter. Visserligen inte ens hälften antar jag eftersom skulle någon komma på mig skulle jag himlat ta livet av mig... Jag är och kommer nog alltid vara den starka tjejen som sprudlar av glädje i korridorerna, ja. Mellanmål blev iallafall the och 330 mml drickyoghurt 55kcal/100gram. Egentligen skulle jag ha dans som uteblev och så åkte jag och mamma och handlade korv och makaroner. 1,5 stor potion. Sen kom tvångstanken fram och ångesten samtidigt. Iallafall när jag känner mig mätt och svullen så måste jag duscha, det är en tvångstanke jag har. Och olyckligt nog gör jag mig även av med maten där också. Nu sitter jag här med ytterligare en thekopp. Har läst att om man ätit mycke kolhydrater så ska man dricka the efteråt det hjälper förbränningen eller något sånt. Det är inte lätt. Inge mer mat ikväll. Jag är så pinsam. Ena stunden försöker jag åtminstone "bara vara" och ignorera alla jävla mattankar medan andra gånger så får verkligen maten styra mig, mina tankar och mitt liv. Helt jävla sjukt. Men jag kan ändå inte stå emot. Ännu sjukare.

Jag känner mig så jävla äcklig när jag är mätt. Jag vill bara göra mig av med allt jag ätit idag, och jag får en sån ångest över vad jag ätit. Det började med två frukter, en laxmacka under kvällen som blev två, som blev tre och nu sitter jag här och håller på överväga att välta hela kylskåpet för att äta mig full med mat, och jag tror ni vet så väl som jag vart det slutar.. Hur jävla idiotiskt och onormalt låter inte det?... You name it. Jag är så ledsen över att jag ens äter maten. För ofta vet jag ju att det inte riktigt stannar där den borde. Varför är det så svårt att låta bli att äta isåfall om jag nu vill gå ner i vikt så mycket? Det skulle inte gå pengar till mat för min del. Mindre kostnad. Jag äter många gånger för att mina föräldrar inte ska tro något. Och det enda jag tänker när jag äter är "Hur ska jag lösa detta? När? Var? Hur?"  Men vad jag inte tycks förstå när jag ätit mat, är att "göra det jag gör" inte är fel. Det bara blir så.

Jag vill så gärna gå ner i vikt. Jag vill vara smal. Jag vill samtidigt bli fri från allt som har med dåliga mat-tankar att göra. Jag vill bara kunna känna mig lugn och trygg i mig själv. Bli glad av vad jag ser i spegeln och jag ska känna så en dag. Jag ska inte låta mina tankar få kretsa till allt som har med dagens matförhållande att göra då. Det ska få vara avslappnat och normalt förhållande till mat. Någon gång.

Jag kan bli helt förstörd när någon av nära och kära tränar eller bantar. Varför kan jag inte också bestämma mig för att också göra det, normalt? Och varför satans jävla balle ska det ta så jävla länge att gå ner i vikt, bli smal, vara nöjd normalt?

Mat är osäkert. Mat är inte ok, inte en dag som denna.

Nu för tiden vill jag bara hem och gråta i mitt rum när oplanerade saker, eller händelser dyker upp. Min första jag-vill-hem-och-gråta attack var idag när jag skulle göra mitt matteprov, jag hade läst igenom första frågan och så blev jag världens trögaste människa. Jag är världens misslyckade jävla gris! Hur fan kan man vara så dålig? Men ändå kunde jag lugna mig, satte musiken i öronen och det omkring mig försvann. Idag på slutet av min danslektion på 1,5 timmar, fick vi fika!! Nej å nej å nej tänkte jag. Tog en hel bulla men gav bort den efter halva. Ångest. But it's still there were it should be. När jag kom hem ser jag att maten blir pommesfrites och kyckling. Går till mitt rum lägger mig i sängen och gråter. Det är ovanligt.

Det är så fel att tänka så. Jag vet inte varför jag borde känna så en dag som denna. Jag gick på morgonen 8 kilometer, jag har dansat i 1,5 timma. Jag har utöver det gått kanske 2 kilometer. Det är ok att äta en bulla, det är okej att äta vanlig mat... egentligen. Till frukost idag drack jag en nutrilett och ett äpple innan dansen. Igår åt jag en fralla (Ångest) och the till frukost. Till lunch åt jag skolans sallad. Hemma åt jag lite grönsakssoppa. På kvällen åt jag ett äpple, en thekopp och lite nötter(Ångest). Och jag blev förstörd igår av att mamma slängt min keso. Jag vet inte vad det är med mig.

Alla mina vänner ska och fika ikväll, det är jobbigt. Jag har gått ner tio kilo på tre månader. De vet det, och dom ser det. I början var det så förbannat jävla kul att höra att man gått ner i vikt och blivit smal. Men ju fler gånger jag får höra det, desto jobbigare blir det. Jag avskyr att folk omkring mig ska kommentera Min mat. Hur jag ser ut. Att jag tränar. Eller säger jag att jag inte kan koncentrera mig så beror allt på att jag skulle ha näringsbrist. Och när mina vänner säger att "du får inte gå ner något mer" eller "ska du bara äta det där?" så känner jag att jag ser exakt ut som ni nu mer. Förutom att jag har feta ben, fet rumpa, fet magen, feta armar. Det är som om alla vill se mig som tjock. Alla måste ju fan må bra av att se mig äta eftersom alla påpekar det. Fikat ikväll iallafall. Jag är så rädd att någon ska säga något, och jag förstår inte mig själv heller, hur kan jag ha låtit min annorlunda matförhållande gå så här långt. Att det gör att jag inte längre klarar av att fika med mina vänner, att gå ut och äta, att gå på bio. Då måste väl något vara fel, eller?

Jag måste vara dum i huvudet, en blåst fjortis precis som min mamma kommenterade om att de människor som kräks är inte smarta människor. "Även fast jag var knubbig som tonåring, inte kräktes jag, jag var för smart för det" Förlåt mamma för att din dotter kräks i smyg, förlåt att jag inte vill säga något. Förlåt för att det enda jag tänker på är mat. Förlåt för att jag vill vara smal. Min mamma är underbar och jag kommer aldrig kunna förstå att dessa ord har kommit från hennes mun. Jag älskar min familj. Dom älskar mig.

Kanske blev, eller är jag den mest misslyckade dottern. Kanske var det meningen att jag, precis jag av alla människor skulle drabbas av det man kallar Ätstörningar. Jag föredrar att säga, Ett mer annorlunda matförhållande. Jag förstår inte själv hur min självbild försvann som en våg sköjler in över land. Ska inte saker som detta utlösas av något speciellt? Borde det inte ha hänt mig något? Har det det? ...Nej. Ibland önskar jag att det vore något sånt, att jag kunde ha en orsak till att må och göra som jag gör. Så jag kunde vara ärlig med mig själv och andra. Ta emot hjälp framförallt, kanske..

Jag är trött på att ständigt måsta planera mina måltider. Hur jag ska göra mig av med dagens intag av mat? Finns det några hinder idag? Vad ska jag hitta på idag om varför jag inte ska äta? Varför gör jag överhuvudtaget detta idiotiska mot mig själv, min kropp och mina nära & kära. Varför kan jag inte få vara normal? Jag har egentligen inte någon ätstörning snurrar runt i huvudet sekund efter sekund, minut efter minut, timma efter timma. Jag har gjort detta själv. Jag har valt att ge mig in i något jag inte kan ta mig ur. Idotiskt. Jag är fet och äcklig. Bloggen är ett redskap för mig. En kamp mellan mig själv. En strid som räcker långa vägar. Att kastas mellan hopp & förtvivlan. Att vara en spy-dotter. Låter inte speciellt felfritt & elegant. Det är det verkligen inte. Närmare tvärt om, sjukt & jävligt.