Att vara en spy-dotter
Jag är trött på att ständigt måsta planera mina måltider. Hur jag ska göra mig av med dagens intag av mat? Finns det några hinder idag? Vad ska jag hitta på idag om varför jag inte ska äta? Varför gör jag överhuvudtaget detta idiotiska mot mig själv, min kropp och mina nära & kära. Varför kan jag inte få vara normal? Jag har egentligen inte någon ätstörning snurrar runt i huvudet sekund efter sekund, minut efter minut, timma efter timma. Jag har gjort detta själv. Jag har valt att ge mig in i något jag inte kan ta mig ur. Idotiskt. Jag är fet och äcklig. Bloggen är ett redskap för mig. En kamp mellan mig själv. En strid som räcker långa vägar. Att kastas mellan hopp & förtvivlan. Att vara en spy-dotter. Låter inte speciellt felfritt & elegant. Det är det verkligen inte. Närmare tvärt om, sjukt & jävligt.
Vet du vad, jag trodde ibörjan också att jag har valt detta själv. Jag har valt bulimin. Det är jag som väljer att köpa massa skit, trycka i mig och sedan spy upp igen. Men vet du vad jag har insett?
Om jag nu väljer detta livet, och om jag nu inte vill ha det såhär längre, varför kan jag då inte välja bort det?
Det finns ju ingen människa som vill ha en ätstörning, Ingen vill vara sjuk. Inte du inte jag, men vi är det. Det är en sjukdom. En psykisk sjukdom som tar otroligt mycket kraft och energi ifrån en. Det tar lång tid att bli frisk, men med rätt hjälp går det. Det måste vi tro.
KRAM
Jag känner precis likadant. En duktig flicka, en prestationsprinsessa... Vart tog det sunda förnuftet vägen? vart tog livet vägen? Tror det är dags att pringa ikapp det ;) Vi vill inte missa mer av allt det roliga, eller hur? Det går att bli frisk, som Nolita säger. Vi måste hålla fast vi det!
Kram
