Mat är osäkert. Mat är inte ok, inte en dag som denna.

Nu för tiden vill jag bara hem och gråta i mitt rum när oplanerade saker, eller händelser dyker upp. Min första jag-vill-hem-och-gråta attack var idag när jag skulle göra mitt matteprov, jag hade läst igenom första frågan och så blev jag världens trögaste människa. Jag är världens misslyckade jävla gris! Hur fan kan man vara så dålig? Men ändå kunde jag lugna mig, satte musiken i öronen och det omkring mig försvann. Idag på slutet av min danslektion på 1,5 timmar, fick vi fika!! Nej å nej å nej tänkte jag. Tog en hel bulla men gav bort den efter halva. Ångest. But it's still there were it should be. När jag kom hem ser jag att maten blir pommesfrites och kyckling. Går till mitt rum lägger mig i sängen och gråter. Det är ovanligt.

Det är så fel att tänka så. Jag vet inte varför jag borde känna så en dag som denna. Jag gick på morgonen 8 kilometer, jag har dansat i 1,5 timma. Jag har utöver det gått kanske 2 kilometer. Det är ok att äta en bulla, det är okej att äta vanlig mat... egentligen. Till frukost idag drack jag en nutrilett och ett äpple innan dansen. Igår åt jag en fralla (Ångest) och the till frukost. Till lunch åt jag skolans sallad. Hemma åt jag lite grönsakssoppa. På kvällen åt jag ett äpple, en thekopp och lite nötter(Ångest). Och jag blev förstörd igår av att mamma slängt min keso. Jag vet inte vad det är med mig.

Alla mina vänner ska och fika ikväll, det är jobbigt. Jag har gått ner tio kilo på tre månader. De vet det, och dom ser det. I början var det så förbannat jävla kul att höra att man gått ner i vikt och blivit smal. Men ju fler gånger jag får höra det, desto jobbigare blir det. Jag avskyr att folk omkring mig ska kommentera Min mat. Hur jag ser ut. Att jag tränar. Eller säger jag att jag inte kan koncentrera mig så beror allt på att jag skulle ha näringsbrist. Och när mina vänner säger att "du får inte gå ner något mer" eller "ska du bara äta det där?" så känner jag att jag ser exakt ut som ni nu mer. Förutom att jag har feta ben, fet rumpa, fet magen, feta armar. Det är som om alla vill se mig som tjock. Alla måste ju fan må bra av att se mig äta eftersom alla påpekar det. Fikat ikväll iallafall. Jag är så rädd att någon ska säga något, och jag förstår inte mig själv heller, hur kan jag ha låtit min annorlunda matförhållande gå så här långt. Att det gör att jag inte längre klarar av att fika med mina vänner, att gå ut och äta, att gå på bio. Då måste väl något vara fel, eller?

Jag måste vara dum i huvudet, en blåst fjortis precis som min mamma kommenterade om att de människor som kräks är inte smarta människor. "Även fast jag var knubbig som tonåring, inte kräktes jag, jag var för smart för det" Förlåt mamma för att din dotter kräks i smyg, förlåt att jag inte vill säga något. Förlåt för att det enda jag tänker på är mat. Förlåt för att jag vill vara smal. Min mamma är underbar och jag kommer aldrig kunna förstå att dessa ord har kommit från hennes mun. Jag älskar min familj. Dom älskar mig.