Sitter och funderar. Tänk om någon skulle komma på mig. Jag undrar seriöst vad jag skulle ta mig till då. Jag vet inte om jag skulle fly, ta mitt liv. Något jag vet är att jag iallafall ska göra allt för att ingen ska få veta något. Jag kan. Skulle jag berätta så skulle en stor besvikelse i omgivningen omringa mig. Det ger mig en sån ångest. När jag har gjort mig av med mat kan jag känna mig så ovärd att få leva som jag gör idag. Jag borde inte få finnas tänker jag. Jag är inte ens så tacksam över maten jag får att jag vill behålla den. Och ju mer tiden går desto fetare inser jag hur jag ser ut i vissa kläder. Det är pinsamt. Massor. Vad är det som gör att man ständigt låter dessa tankar finnas i min kropp och gör att jag känner mig så otroligt värdelös och skamsen. Det kliar från magen upp i halsen och jag skakar i händerna av all ångest som finns. Det är som en bomb som växer inom mig, vad händer den dagen då det smäller?

Det finns gånger då jag försökt berätta, eller nej, absolut inte om det, det annorlunda matförhållandet. Jag är verkligen sämst i hela världen på att få låta min omgivning veta hur jag mår eller känner. Jag kan bli svimfärdig och mina vänner ser det, men fortfarande är allt bra, det är bäst, har aldrig mått bättre.. Men ska jag någon gång försöka vara ärlig så kan ingen ta mig på allvar. Jag är tjejen som är skitbra i skolan har superbetyg. Jag är alltid glad, det är ett måste att bära leendet, annars är något fel. Som i skolan, jag sa att jag hamnat efter i alla ämnen och ligger jättelångt bak och till svrs fick jag: "Men dom är väl påbörjade?" och jag hann inte mer än att säga "Njä.. alltså..." innan hon avbröt mig och sa "Tänkte väl det!", Mhm... Samma sak med min mamma, jag är ambitiös och har aldrig varit efter i skolan. Och jag har sagt till henne att det är så otroligt mycket att ta itu med att jag verkligen inte har någon som helst lust till att börja med något. Och hon försöker hjälpa mig, men hon förstår inte, hon gör verkligen inte det. Jag kan inte koncentrera mig!! Säger jag att jag inte kan igen, så säger hon: "Men kom inte hem och gnäll över att du har så mycket att göra om du inte jobbar" . Nä, jag kan helt enkelt inte vara ärlig utan att folk ska ändra uppfattning och tycka jag är slö. Ingen tycks egentligen se, men det är nog lika bra. Jag föredrar nog det trots allt.