Jag hatar att vara mätt, svullen och svag.

Det är vansinnigt hur kalorier, fett och träning erövrat mig

Kramat ur mig av det sista lilla förnuft jag haft.

För här står jag åtta månader senare, än svagare.

Mat, träning och kräkningar som var och varannat flätar sig samman.

Utan dessa tre, vad är jag då?

Hur förlorar man sin matkontroll?

Vad har jag vunnit? Kommer jag någonsin bli vinnaren i slutändan?

Kan någon förklara vad lagomt är? När når jag det?

Fast frågan jag ställer mig själv, vad är det jag ska vinna?

Smalhet, friskhet, stolthet, ångest, tårar, uppgivenhet eller  hopplöshet?

Detta är några av de alla känslor och begrepp som medföljer

Är detta värt det?

Varje kväll ser exakt lika dan ut.

Tankarna om mat står i, bakom ögonlocken ser jag mig själv.

Ett stort svullet monster, äcklig, äcklig ÄCKLIG!

Är det känslor jag hanterar, svåra, sådana jag inte kan hantera själv

Ångest, rädsla, uppgivenhet, stress

Maten döver, tills hjärtat börjar rusa.

Ångesten kliar en inombords, river sönder alla öppna sår.

Känslorna tappar fokus, istället uppmärksammar jag min grova mage

Med en utomordentlig outhärdlig värk.

Ett finger,

Två fingrar,

Tre fingrar,

Fyra fingrar krävs det, för att ge mig en kräkreflex.

Om inte rädlsan, som oftast är värst är så pass stor,

Så krävs det bara en touch i munnen och så kommer allt.

Är allt borta nu? Kan jag vara nöjd?

Är det detta jag vill ha ut av mitt liv?

Tretton stora kilon, Femton som mest, 17 centimeter fortfarande.
6 ynka kilo kvar, enough.

Är jag lyckligare nu? Som jag sa att jag skulle bli?

Kan jag glädjas över min kropp?

Kan jag titta mig i spegeln utan att se en svullen gris?

Nej.

Jag är inte lycklig, min livslust förfaller.

Här står jag tomhänt och känslokall.

Lever jag ens?
Är det såhär du vill leva?