-

Ont i magen..

Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Guuuuuuuud(!!!) Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, Fan, så onödigt.

Jag är (var) så mätt . Jag är så less! Jag är så trött på att varje kväll ser lika dan ut. Jag äter mig full med mat, utan kontroll, och jag kan inte hantera all mat som jag vill äta. Jag känner inte mättnaden. Och hur ska jag smita en hetsätning? Ska jag göra som pro-ana, ska jag ta en bild på mig naken och titta på den varenda gång jag ska äta. Då kommer jag nog inte vilja äta. Nä, okej skämt & sido. Men förstår ni? Jag är så less och nu ikväll har jag till och med kräkts blod. Jag mår ju inte bra, fy vad jag misshandlar min kropp.

Varenda jävla kväll är samma sak. Det börjar så bra, varenda dag, förutom den stora jävla ångestklumpen som fortfarande skaver sedan gårkvällen och jag tänker "Idag blir en bra dag, jag ska bara vara och jag ska inte inte inte inte kräkas, det är så onödigt, så jävligt mot mig själv". Men som idag så börjar jag med en thekopp och hårdbrömacka till frukost. Lunch blir en hårdbrömacka och en gaffel med morötter. Middagen blir massor av mat, det var så sjukt jävla gott! Och nu ikväll har jag ätit en popcornpåse, ett nudelpaket och en hårdbrömacka. Det är förjävligt. Det är förjävla pinsamt.

Ps1: Jag är äcklig
Ps2: Jag är äckligare
Ps3: Jag är äckligast i världen.

2009-03-30 @ 23:52:09 Permalink Matprat Kommentarer (5) Trackbacks ()

Mondayyyyyy!

Det blev verkligen en dundermiddag idag. Mycket, massor, förjävligt med mat framför mina föräldrar och lillebror. Ååh. Men ångesten blev för stor. Jag har nog aldrig i hela mitt liv kräkts så fyllig och mycket mat. Okej, nu räcker det med sånt snack.

Men nu är jag som lite halvt avskräckt mat. Jag är hungrig för magen går på tomgång. Men det finns inget annat utom godis som lockar mig. Fan, hehe.. Men det kommer det kommer. Har tryckt i mig två läkerolaskar däremot så magen kurrar som en katt, hela tiden ;-) Ska försöka att bara vara, inte äta som ett jävla as ikväll. Bara normalt, eller inget alls. Och det sistnämnda kändes med bra. Jag har ju redan ätit så mycket. Och när man kräks är det bara 70% av maten som försvinner om det sker inom 15 minuter. So here I go again.

Sov gott! Och kram till de som lämnar en stött-kommentar, det kan jag leva på en hel dag.

2009-03-30 @ 20:53:03 Permalink Matprat Kommentarer (0) Trackbacks ()

21:15

Hur ska jag kunna skina
när det inte längre finns något att skina med.
Hur ska jag vara bra som jag är,
när jag aldrig kan bli så bra som du.
Hur ska jag orka röra mig,
när ni tar min energi ifrån mig.
Hur ska jag kunna älska mig själv,
med ett gott samvete,
när ni alla är runt om mig.

2009-03-29 @ 21:16:11 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vändningen av våren.

Nu har våren tagit vändning igen, när vägarna börjat skymta och en vattenpöl här och där tittat fram så faller nu snön för fulla muggar utanför mitt fönster där jag bor, i norrbotten. Inte nog med att hoppet på att sommaren snart är här har lämnat mig. Idag måste jag sitta i mitt rum, plugga, för ett prov jag har imorgon och än mer trött blir jag på att ständigt ha något som tynger en sakta mot botten. När ska allt lösas? När ska jag kunna vara fri?

Igår blev det utgång och kanonfull blev jag också. Och efter det minimålet på Max så drar ångesten över mig, av alla värdelösa kalorier jag hällt i mig under kvällen, hur kunde jag? Dagen efter känns den frågan dubbelt så stor.

Skönt är det iallafall att helgen är över. Måste få rutier i min vardag, inte bara äta, äta, äta. Och jag fattar inte, dagen efter jag partajat så blir jag bara än värre matgalen. Det enda jag tänker på är typ mat. Vilket liv.

2009-03-29 @ 14:10:47 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kompensera x2

Vågen förvånar mig lika mycket varje gång. Varenda morgon. Vågen visade mindre än vad den någonsin gjort sedan jag blev frisk från anorexi. Jag vet det är oklokt av mig att inte hantera bort dessa tankar. Men jag kan inte förklara hur mycket vågen motiverat mig. Jävla vågjävel. När jag var utan våg i över två veckor så blev jag panikslagen, jag gjorde ingenting, aldrig något. Jag bara åt som min enda tröst, i väntan på att få komma hem, ställa sig på den makt som är över mig, vågen.

Det har börjat bra, åt en knäckemacka och osockrad nyponsoppa till frukost. Mums! Frukostar har aldrig varit i någon hetsätning. Frukostar är alltid lugna och mycket har nog att göra med att jag inte är så förtjust i det med andra ord. Eller jag brukar må illa när jag äter på morgonen.

Idag ska jag åka in till stan. Jag ska cykla.. 1,6 mil. Det känns som om när jag äter den mat som är värst, sötsaker, chips, popcorn osv. Såna som är onyttigheter så måste jag kompensera gånger två. Jag menar det räcker inte om jag kräks, måste cykla, springa eller gå också. Och jag vet att "normala" människor, äter massor av gott utan att gå upp på helgerna. De behöver inte heller kompensera x2.

Jag vet och känner hur jag förstör mig själv. Jag ser hur folk tittar, jag hör hur folk viskar. Min viktminskning har gått fort. Kanske för fort? Med tanke på allt jag ätit. Jag undrar om någon tror något. Jag har ofta mjälttugg och det hugger i bröstet. Magkatarr har jag också. Och när jag ställer mig upp för fort blir jag yr. Det är inte sunt. Men jag ser ju normal ut. Jag ser frisk ut. Och jag kan inte svara på varför jag inte kan bestämma mig. För jag vet inte. Det går bara inte. Det är ungefär som att limma fast ett pussel, men inget fastnar för att limmet är för dåligt.

För med det förnuft jag har, så är inte detta någon lösning på resten av mitt liv.

2009-03-28 @ 10:27:43 Permalink Vikt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ingen bra start på helgen.

Jag tror att det är otroligt viktigt att jag äter regelbundna måltider för att inte överäta. Jag hann inte äta frukost imorse, till lunch åt jag två knäckemackor och morötter. Vi åt tidig middag eftersom jag var så hungrig. Det blev två frallor med sallad och kräftröra på. Och innan det hade vi handlat godis och cheez cruncherz och inna maten åt jag massa såna och några godisar. Det kändes onödigt och blev ångestfyllt. Sedan blev det middag, för jobbigt igen. För mycket ångest. Kom till mitt rum och fortsatte att läsa min bok Det fanns ingen nåd (den handlar om anorexia) och där stod min godispåse och mina cheez cruncherz, äta, äta, äta. Hade då tidigare tänkt att fara bort men hade uteslutat det av all mat som skulle finnas där. Men när jag ätit allt det insåg jag att jag hade inget annat val än att fara, eftersom jag rusat in i toan stup i kvarten. Så jag kunde inte göra mig av med det ÄN EN GÅNG... Istället for jag och cyklade sammanlagt 1,6 mil under kvällen, var hos min vän i två timmar, åt ännu mer. Jobbigt, och när jag cyklade hem stannade jag vid coop, rusar in på toan. Finish. Jobbigt, och nu sitter jag här igen. Med ännu mer matlust.

Jag hatar mig, jag hatar det, jag hatar mat, jag hatar allt.

2009-03-27 @ 22:54:47 Permalink Matprat Kommentarer (2) Trackbacks ()

Det bryts sakta ner.

Jag känner mig så maktlös. Jag rår inte för hur jag försvinner från lektionerna i någon annan värld. Hur jag glömmer bort att le eller skratta, när man borde göra det, eller när jag annars skulle gjort det.

Dagen, eller veckan har bestått i sig att smyga sig undan från alla andra, jag har inte orkat, jag kan inte orka, hur ska jag orka? Vilket har resulterat till att klasskompisar sagt "Du är inte den vanliga S.... Idag" och min mentor kom fram till mig, kollade på mig ett tag och frågade "Är det tungt?" medan min vän stod brevid. Jag blev helt paff, samtidigt som jag vetat att det skulle komma. Jag har själv sakta men säkert insett att min fasad börjar rasa samman. Jag har inga krafter kvar att hålla upp den mur som jag brukat längre. Jag rasar samman lika fort som muren runt om mig. Hon sa att hon snart skulle bli tvungen ringa mamma. Hell no! Tänkte jag.. Så jag började genast en mening. "Nä, men det är bra. Och inte behöver du ringa hem. Är bara trött" och "Behöver jag inte det?" Svarade hon, och jag sa nej. Jag har inte mer att säga att det får tiden utvisa.

Och idag på gympan var jag helt slut, trött och svimfärdig. Och min andra vän frågade vad det var med mig. Och jag svarade att jag mådde lite illa och fick till svars "Det är för att du inte äter något" och jag vet att det finns en någorlunda sanning i det. Jag äter inte värst mycket, och när jag äter mig mätt så behåller jag inte maten, eftersom rädslan och ångesten över att bli tjock är för stor. Men trots det så kändes det som ett slag i ansiktet. Jag vet inte hur jag ska förklara, det gjorde mig iallafall ledsen.

Jag förstår mig inte på mig själv. Jag kan fort bli hatisk mot andra och irriterade för deras handlingar, vad som säger eller hur dom ser ut. Jag vet, så töntigt. Å andra sidan kan jag bli förstörd och vill bara försvinna hem i mitt rum och gråta ihjäl mig. Ibland rinner verkligen allt av mig. Och bägaren rinner över, det gör den.

~~Jag har gått ner 3,5 kilo som jag gick upp, det går fort.~~

2009-03-26 @ 22:46:43 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kuratorträff.

Var hos kuratorn idag. Det var inget speciellt om sas. Vi pratade igenom mailet lite, det kändes bra. Och fokusen handlade inte om matförhållandet. Om än jag vet att mycket grundar sig på detta så känns det lite svårt att utesluta det också. Jag visste inte vad jag skulle säga idag. Satt mest och höll med, nöp mig i armen och genomskådade mina stora vader. Jag försvann från samtalet ett par gånger, att jag inte ens kommer ihåg riktigt vad hon sagt när hon frågat om jag förstår hur hon menar, då har jag bara hållt med och hoppats på att jag svarat rätt. Det är pinsamt. Även idag på lektionen blev jag helt frånvarande. Jag satt och kollade ut från fönstret, och sen hör jag någon säga något men det kommer som inte in. Hör någon säga något mer, fast jag vet inte om jag tänker eller om någon pratar med mig. Jag kollar mig omkring och mina klassvänner skrattar åt mig. Och min lärare frågade, "vart tog du vägen?".

Imorgon är en ny dag, jag är inte redo för en ny dag. Maten idag har väl inte gått något vidare. Eller tja, började bra med:
Frukost: ungefär 1,5 dl osockrad yoghurt.
Lunch: Sallad
Mellanmål: Äpple och lite yoghurt innan dansen.
Middag= äckelhets: fyra våfflor och två korvmackor(ångest)

Nu har man druckit en thekopp och det får vara nog för idag. Kvällar är bland det svåraste som finns i hela jävla världen. Jag har inga jävla problem med frukost eller lunch, allt går galant. Middagar är väl svårare beroende på vad som serveras hemma på bordet. Kvällsmålen spårar nästan alltid ut. Första dagen på superlänge som jag nu ska klara mig. Behöver fan inge mat. ~~Om jag inte ens kan behålla den så är det väl lika bra jag inte äter något alls.~~

2009-03-25 @ 22:48:59 Permalink Kurator Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förstår inte...

JAG FÖRSTÅR INTE!

Har precis kollat igenom mina mått för ett år sedan, jag kan inte förstå, det syns ingenting!!!! Jag blir så frustrerad!!! Jag har tappat 11 centimeter nedanför naveln. 11 cm över rumpan och 17(!!!!!!!!!!) cm ovanför naveln. Gud. Är jag blind? Jag ser fan ingen skillnad.

2009-03-25 @ 00:08:40 Permalink Vikt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fail, fail, fail

Jag var så säker, så fruktansvärt säker att jag skulle klara mig utan att hetsäta. Men så väl framme vid kylskåpet ballar det ur totalt. Två stora hembakade pizzor, och en stor potion makaroner och korv. 15 minuter. Magen blev dubbelt så stor. Hård och äcklig. Ful och jävlig. En halv kanna med vatten och så duschen fort som fan för att få bort allt äckel. Mat, mat, mat över hela duschgolvet. Förstår inte hur jag gång på gång lyckas att misslyckas efter att få se allt smuts. Hur kan jag vilja äta igen?

Hörde magen kurra nyss efter att i ovisshet vetat om jag fått ut allt, hurra....eller? Och vad är det äckliga som kommer i slutet av när man kräks? Som smakar jävulskt surt och vidrigt, det fräter i halsen och gör mig vansinnigt hes och hostig?

1,5 kilo mindre, har jag lyckas? Är jag tillräckligt bra nu? Har jag klarat mig ifrån alla kalorier? Har jag fått ut allt? Hur ska jag göra? Gör jag rätt? Fail, fail, fail. Jag är sämst. Hur kommer det sig att efter jag äter försvinner mitt självdiciplin. Alla "måsten" måse göras. Ångesten erövrar min kropp. Jag har inte längre något att säga till om.

2009-03-24 @ 23:25:47 Permalink Matprat Kommentarer (0) Trackbacks ()

Långt inlägg!!

Dagen har gått superbra, utan att misslyckas. Inga felsteg, eller kanske för lite mat. Men som vanligt så känner jag mig bra utan mat. Nästan så att "Hallå, titta! Jag klarar mig med ytterst lite mat". Men jag vet är det är inte rätt det heller. Men det blir bara fel om jag äter mer, då slutar det ändå bara med huvudet i toan. Det är ju det jag inte vill, det är då jag misslyckas och all ångest innan och efter äter bara upp mig. Äter jag bra mat, lite mat så behöver jag inte ha så jävulskt med ångest.

Gårdagen som började så bra slutade istället med hets! Och jag var till och med borta hos en vän. Det var pinsamt, riktigt pinsamt.. Ännu värre blev det att jag kräktes i badkaret och det blev stopp, så när jag tömde det for istället allt på golvet eftersom själva avloppet låg under badkaret och inte med något rör rakt ner, ja, om ni förstår.. PANIK!!!

Nu såhär mot kvällskvisten då alla sover, blir jag bara mer och mer ätsugen, men fan inte idag. Idag ska jag klara mig. Ska ta lite yoghurt, det är bra. Måste ducsha också, har varit och gått och tränat typ i 3 timmar sammanlagt idag. Med inte värst mycke mat i magen. Jag började ganska sent så jag sov till 11 och åt fil med müsli, jag stod länge och höll emot, jag hade en sån ångest så att jag till och med fick sura uppstötningar med mat i munnen. Äckligt. Ett litet äpple till mellanmål kring två. Träning 2 timmar, åkte hem åt sallad och en köttbit promenerade lite mer än 1 timma och finally har jag landat i mitt rum. Köpte the och osockrad yoghurt när jag gick förbi Coop.

Förresten så har jag fått mail av min kurator. Och av mitt långa långa mail så fick jag "bara" tillsvars
"Du skriver så mycket kloka saker och jag tänker att vi absolut kan lämna diskussionen kring maten just nu, det är ju trotts allt så att det är ni som elever som bestämmer vad ni vill prata om när ni kommer till mig och inte tvärt om. Jag har bokat in nästa tid till i morgon kl 15.00, passade det för dig?"
Så jag vet inte riktigt, kanske pratar vi om det imorgon. Jag är såååååå nervös när jag inte riktigt vet vad som kommer sägas. Och jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Jag menar, jag vet inte själv riktigt vad det är som gör att jag mår som jag gör.

MEN! För en vecka sedan skrev jag ett mail till umo.se. Jag berättade om att jag funderade på säga upp kontakten med min kurator för jag är rädd att hon ska måsta bryta sin sekretess. Jag vill inget annat i hela världen att mina föräldrar inte ska få veta något. Jag skrev också att jag vill framstå som en bra människa i andras ögon, det gör jag inte när jag sitter hos kuratorn där känner jag mig som världens misslyckade, som inte ens kan vara normal. Och där fick jag till svar:

Hej och tack för din fråga!

Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Det låter som om du kämpar väldigt hårt för att vara en bra människa i andras ögon, så hårt att det går ut över dig själv och din hälsa. Du verkar vara helt utmattad av alla krav på hur du ska vara.

Jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att ha det så här. Ungdomar som drabbas av ätproblem är väldigt ofta duktiga och ambitiösa. Ätproblemen är ofta ett sätt att lätta på trycket av alla krav och har ingenting att göra med hur smart man är. Ingen är perfekt och man kan inte lyckas med allt i livet. Alla har sina fel och brister, även människor som verkar perfekta på ytan.

Jag är säker på att din kurator inte kommer att berätta något för dina föräldrar utan att först prata med dig om det. Men jag tycker att du ska ta mod till dig och berätta för dina föräldrar om hur du har det. Man behöver stöd och hjälp av de människor som man har i sin närhet för att ta sig ur en ätstörning. Många ungdomar med ätproblem är rädda för att berätta för sina föräldrar, precis som du är. De tänker att föräldrarna inte kommer att förstå eller att de kommer att tycka att man är misslyckad. Men det är viktigt att dina föräldrar får veta att du inte mår bra så de kan kan hjälpa dig. Jag tror att dina föräldrar, precis som alla andra mammor och pappor, älskar dig för den du är, inte för vad du presterar. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska må bra och gör allt de kan för att hjälpa dem.

Jag förstår att det känns läskigt och att du vill klara av detta på egen hand, men det är inte ett misslyckande att be om hjälp. Tvärtom är det ett tecken på mod och styrka.

Många ungdomar tycker att det känns bra att ta med föräldrarna till sin kurator, så kan man få hjälp att berätta och saklig information om vad ätstörningar egentligen är. Då är det bra att man kommer överens med sin kurator innan träffen om vad föräldrarna ska få veta och inte veta av det man har pratat om.

Om du inte redan har berättat för din kurator om alla krav du känner att du måste leva upp till tycker jag absolut att du ska göra det. Du måste börja sänka kraven på dig själv för att börja må bättre och där kan kuratorn vara till god hjälp.

Kom ihåg att du är värd att få må bra!

Men ändå så känns det inte på det svar jag hoppats på. Det känns som om ingen förstår mig. Jag vet inte...
Jag återkommer imorgon, då kanske jag kan berätta om vad som sagts. Till dess, ha det bra och sov gott!

2009-03-24 @ 21:47:13 Permalink Kurator Kommentarer (0) Trackbacks ()

När jag ser tillbaka..

...Många gånger funderar jag på vad som hände. Det är jobbigt att veta att man en gång vägt 38(!!!)kg. Jag var då drygt 8 centimeter kortare, men ändå. Men hur kul tror ni det var att gå upp 20 kilo. Och varför, varför, varför gick det till överdrift? Kunde jag inte bara ha stannat vid en helt-okej vikt? Kunnat vara normal, äta normalt. Jag har alltid haft svårt att gå upp i vikt. Men när jag väl gått upp fem på en lång tid så gick 15 till dubbelt så fort. Vill påpeka att jag inte väger 20 kilo mer nu.

När jag vägde som mest vägde jag 66 kilo och är 160 centimeter lång. Men har gått ner 12 kilo och väger nu 54. Ni kanske var nyfikna. Eller jag vet inte. Är det någon som tycker att jag ska ta bort inlägget så gör jag det.

2009-03-23 @ 17:45:31 Permalink Vikt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad är en bra dag för er?

Åh! Jag är så ivrig och frustrerad. Varför kan ett mail från min kurator inte bara droppa in på min hotmail? Gjorde jag något fel när ag skrev det? Sa jag något jag inte borde gjort? Och varför dröjer det?

Kanske kommer det en ursäkt som att hon inte hunnit svara på det innan Onsdag, när jag brukar ha min tid. Då har det gått ev vecka. Då måste det vara bekräftat att hon inte vill träffa mig. Varför? Vad är det jag gör för fel? Är det något konstigt sätt jag beter mig på? Eller tycker hon bara att jag gnäller? Hon brukar alltid åtminstonde svara ganska fort oavsett hur långa mail det blir. Det har aldrig tagit såhär länge. Idag har jag varit hemma från skolan. Har gått 1,6 mil. Drack en nutrilett till frukost. Idag är en mat-är-äckligt-dag. Imorgon kommer jag säker inte kunna slita mig från mat. Nej. Jag kan inte hitta någon balans nu. Klarar jag inte ens av skolan, kan jag väl åtminstonde få klara någonting annat, eller?

Jag kom nu att tänka på hur många maträtter jag intalat mig att jag inte tycker om, som jag inte ens smakat. Jag äter ingenting, av skolans mat. Förutom gröt och pannkaka men det är inget jag behåller för det är inte-okej-mat. Fast jag vet innerst inne att det är det, det är okej mat, det är vad alla andra äter också, husmanskost? Jag äter bara sallad och knäckebröd. Även fast jag hemma äter vanlig mat. Ibland. Inte nu. Inte idag.

Kanske trillar det in ett mail snart, eller imorgon. Eller någon dag. Hoppas, hoppas, hoppas på idag! Då återkommer jag.

Ta hand om er. Och förresten, idag kom jag att tänka på när jag har bra och dåliga dagar, när det är ok att äta. Men jag vet inte hur "de bra dagarna" kommer, eller vad det är som gör att de känns bra. Eller jo, det är för mig när jag äter sunt och lite och tränar. Men då kan jag ändå inte äta vanlig mat.

Hur gör ni för att få en bra dag? Eller vad är för er en bra dag?

2009-03-23 @ 16:03:13 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Söndagnatt

Åh jag mår så illa så jag vill dööööööööö. Jag är så vidrig. Hela helgen har varit misslyckanden gång på gång på gång. Det är till och med så pinsamt att berätta. Även om ni inte ens vet vem jag är på riktigt. Gud.. Måste duscha. ~~Känns som om jag badar i fett~~. Måste väga mig också... jätteroligt. Men jag kan inte undangömma sanningen, måste se siffrorna på vågen. Måste få bekräftat av någon, om inte någon annan i hela världen säger något så måste vågen utvisa det.

Inget mail av kuratorn. Hon vet nog inte vad hon ska svara. Kanske inte skulle ha skickat det, det gör mig bara så jävulskt nervös när det tar så länge, hon brukar vara snabb..

Ingen skola imorgon, orkar inte, kan inte, går inte längre. Jag är ju ändå redan sämst i allt nu mer. Till och med skolan där jag åtminstonde var bra så är jag inte ens det längre. Jag kommer aldrig kunna gå ut med de betyg jag egentlige vill ha. Men vart är orken? Hur ska jag göra? Varför går det inte?

Imorgon är en flykt, då vill jag inte leva eller andas.

2009-03-23 @ 00:40:18 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dessa helger

Idag är jag hemma från skolan. Jag studsar mellan att ha kontroll och inte. Ena stunden funderar jag på att göra chokladbollar, för det är så gott. Medan andra gånger tänker jag inget alls.

Igår åt jag ett äpple till frukost, lite morötter och en knäckebrömacka till lunch. Och till middag åt jag sallad och en köttbit. Inget mer på hela kvällen, eller jo, två skinkbitar. Plus att jag då sprang 4 km, gick 1,4 km, gjorde situps och armhävningar 30 minuter, städade hela huset 1,5 timma. Så imorse vägde jag drygt två kg mindre än igårkväll. Och det är ju inte så det ska vara, det vet jag. Men ändå så är det ångesten som jag styr mig efter. Jag har inte längre kontrollen alltid. Igår var det som om jag inte förtjänade mat. Inte i morse heller, men jag åt en gröttallrik och två mackor. Ångest.

Men idag är inte en sån dag. Det är jobbigare att stå emot frestelser, och framförallt nu när jag vet att det är helg. Då är det alltid bara massa mat. Och idag klädde jag på mig och hade tänkt ut och gå/springa, men jag orkade inte, jag gick en halv km sedan tillbaka. Jag kände bara att jag orkar inte idag. Det värsta av allt var att jag tänkte gå och köpa godis, för att ha det till ikväll.......men tjena! Det skulle aldrig gå tro jag, jag är galen i godis!

Ha en bra helg, och ta hand om er! Någon gång måste man komma till insikt vad det är man gör mot sig själv.

Ps: Jag väntar ett mail från min kurator sen i Onsdags, jag vill ha det nu! Måste få läsa. Kan nog vara det mest ingående mail jag skickat om hur jag känner. Hon brukar alltid vara snabb på att svara. Men inte nu, vad händer?

2009-03-20 @ 10:53:56 Permalink Matprat Kommentarer (6) Trackbacks ()

Hurray!!!!

Ps: Det är första kvällen utan hetsätning på hur länge som helst. Kommer inte ens ihåg??????

2009-03-18 @ 22:39:26 Permalink Matprat Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vad ska jag göra?

Ååh.. Var på möte hos kuratorn idag. Allt var bara en smet av känslokaos. Jag pendlar mellan att säga upp kontakten och fortsätta. Hon vet om mina matvanor. Men jag är så jävulskt rädd att hon ska måsta bryta sin sekretess. Men jag vill så gäääääääärna kunna känna att jag kan lita på henne. För jag har banne mig aldrig träffat en sån vänlig och klok själ! Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vill fly från fältet innan det är förskent. Vad ska jag göra?

2009-03-18 @ 22:38:12 Permalink Kurator Kommentarer (0) Trackbacks ()

På Tisdagar kan man inte börja om

Som annars på kvällskvisten så dyker det alltid upp en tanke eller två. Jag ser över dagen som varit. Och vad blir bättre imorgon, hur jag jag ändra, påverka?

Idag kom jag på mig själv med att Måndagar är de enda giltliga dagarna då jag får "börja om", och av någon underlig anledning så känns det inte okej att "börja om" en Tisdag eller Torsdag tillexempel, förstår ni själva saken? As usual har det bara gått mer och mer utför. Ätit massor och sitter igen full med mat. Ångesten dribblar mig, ställer mig personligen och ätstörningen på plats. Det är ofta ätstörningens parti som vinner. Det brukar oftast kännas bäst så.

Precis som jag sa igår. Att jag skulle få lida när jag ätit massor. Men det går inte, jag har dragit på det i trekvart nu. Jag vet att det inte är förskent men det känns som det. Jag har räknat ut ikväll att jag kommer träna omkring fem timmar imorgon! Fy! Blir tuff dag och jag har gjort sallad och loka till matsäck. Självklart vill mamma att jag skulle ha en bulla, jag sa nä. Men hon köpte ändå hem en krans och pepparkakor.

Idag kom jag också på att min mamma börjat fråga mig i princip varje dag om jag äter lunch. Det är klart jag gör säger jag. Och idag efter maten så sa jag att jag skulle ut och gå. Men hon svarade att "Du behöver inte gå". Hon påpekade även igårkväll att jag börjat träna mycket. Nåja. Ska försöka få mig lite sömn. Sov gott.

2009-03-16 @ 23:19:05 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Måndag

När jag ser över lördagen och blickar tillbaka så funderar jag på om något måste gjort något med mitt glas. Och jag minns full som jag var att jag tog en typ full cider på ett ensamt bord, och efter det slog det till. Hrm...

2009-03-16 @ 16:04:59 Permalink Tankar Kommentarer (7) Trackbacks ()

Söndagsprat

Igår var jag på lite party och jag blev full som ett svin. Vaknade imorse och gick in på toan som var totalkaos. Och mamma hade givetvis hunnit se det. Kräktes gjorde jag också inatt men jag var så full att jag glömt spola. Och jag vill bara dö av skam då mamma frågar mig med lite fundersamma ögon. Jag sa att jag hade så jävulskt ont i magen inatt. Men nåja.

Imorgon är det skola och jag ligger så mycket efter. Jag har alltid varit skötsam och ambitiös i skolan. Men nu lovar jag att det går rätt så utför. Har gjort bort åtminstonde litegrann. Men allt blir så halvdant, förstår ni? Jag känner mig inte nöjd och jag vet att jag kunnat göra bättre bara om tiden funnits.

Eftermiddagen och kvällen har som vanligt blivit kaotiska. Det började med två hamburgare till middag. Sedan fick jag ångest, jag kan inte behålla det. Duschen. Sen är jag förståss hungrig igen och äter dessvärre betydligt mer. Det blev först en stor potion spagetti och köttfärsås med massa ost och ketchup. Sedan direkt efter det så gör jag två varma mackor stora med massor av ost och TRE stora koppar med oboy. Ångest. Och det värsta av allt är att jag har gjort mig av med det, men fortfarande så är jag mätt. Så det finns fortfarande i magen, ångest. Men jag vet att det är okej. Jag vet att jag får äta, i normala potioner. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att inte överäta på kvällarna? I veckan ska jag himlat skärpa mig, fan inge godis. Träning 2h Måndag och Tisdag, plus snowboard på dagen. Onsdag Dans 1,5h Torsdag 80 min, fredag ledig, lör? sön? Kanske dans eller promenad. Det ska bli en bra vecka. Jag ska inte göra mig av med maten. Jag ska plåga mig själv, jag måste fan lära mig att uthärda och skylle mig själv om jag överäter. Då kanske jag inte gör det nästa gång. Okej. Jag vet att det är enkelt att säga nu och förmodligen jävulskt annorlunda tänkande då jag väl är där.

Mötet med kuratorn i Fredags var ganska spännande. Jag var rädd och nervös. Jag tänkte bara hela tiden på när jag skulle kunna fråga "Vad händer om jag slutar här? Då har du inte någon skyldighet till något va?" och precis då jag ska gå frågar hon "Har du någon fråga som du vill ställa innan du går?. " För jag har rätt så ofta ganska många frågor. Och det tar ett tag för mig att bestämma mig för ett svar, jag sneglar på henne, hon ler och säger "Jo, det har du". Så jag skrattar och frågar det jag skrev ovan. Hon kollar på mig lite sådär allvarligt "Vill du det?". Och jag vet inte, jag vet inte alls vad jag vill. Det enda jag vet är att jag inte vågar gå kvar, för nu har vi hamnat på djupare vatten och jag vill fly från fältet medan jag kan. Jag förklarade att vissa dagar vill jag inte, medan andra så vill jag. Jag var ärlig för en gångs skull och sa att hela veckan har varit förjävlig. Jag berättade om att jag inte orkar fara till skolan, jag tar sovmornar eller går hem från skolan flera timmar tidigare. Skolorken är försvunnen och vet inte vad jag vill. Hon sa att hon inte hade någon skyldighet att göra något, men skulle hon se mig i skolan och se att jag magrat ännu mer så skulle hon ta och prata med mig igen. Och hon sa ordagrant "Jag vill inte släppa dig nu." Den meningen har snurrat runt i huvudet hel helgen, hela tiden. Det finns så många meningar med den meningen att jag inte vet vad hon menar. Handlar det om att jag inte får sluta? Men hon sa ju det. Eller kommer hon ringa mina föräldrar? Jag vill inte ens gå kvar i skolan när hon sa att om jag skulle gå ner mer. Men jag vet ju att jag är normalviktig. Så vad gör det ens? På Onsdag är nytt möte, och kanske kommer det vara det mest spännande jag varit på.

Nu ska jag sova. Skola imorgon och jag börjar med 2 h träning. Hurra!

2009-03-15 @ 22:55:27 Permalink Kurator Kommentarer (1) Trackbacks ()

Torsdag

Jag tror att min magsäck är lika stor som en som väger 150 typ. Fan, hehe, tiden hinner ikapp mig och när jag ser tillbaka så finns det verkligen dagar då jag ätit som en jävla häst, gris, kossa- YOU name it! Imorgon är det möte med skolkuratorn, jag ser fram emot det faktiskt. Men jag är exakt lika nervös om den första gången. Och hon sa att jag verkade lugn förra gången, oj, oj oj, jag var i själva verket helt sönderstressad och nervös som ett as. Jag säger ju det, jag fixar mitt kroppspråk och min fasad galant..... inte alltid så givande...

2009-03-12 @ 18:58:49 Permalink Vikt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Annorlunda möte med kuratorn.

Som jag sa igår i det senaste inlägget, matvåldet var fortfarande inte över, utan fyra stora frallor hamnade i magen också och en stor thekopp och jag antar att ni redan där vet vart det slutade. Idag var en bättre dag , givetvis långt ifrån att ha ett normalt matförhålllande. Jag började till frukost med gröt och en hårdbrömacka. Och jag såg att 1 dl innehåller något på 300 kcal och det är fiberhavregryn och nyckelhålsmärkt, men hur kan det vara så mycket kalorier??????? Det var bra, helt okej. Till middag blev det däremot två frallor med kräftröra och lax på. Var gott så länge det varade, men sen sköljde ångesten över mig. Fort i duschen. Senare begav jag mig mot en vän och jag gick åtta kilometer. Men så stannade jag på Ica och köpte pepsi, chips, dip, godis, var där i två timmar, kom hem nu full med ångest och så duschade jag igen. Känner mig så äcklig.

Mötet med kurator var annorlunda. Hon inleder ungefär med "Jag tänkte precis på innan du kom hit att, vad vill du egentligen med det här?" när vi går in i den djupare delen av samtalet. Och egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill. Jag vet att jag är inte villig att ta itu med mina matförhållanden. Jag är inte villig att vara ärlig för att jag är för rädd att jag ska skickas vidare. Det jag kom fram till att jag sitter där är att jag vill förmedla, jag vill inte vara ensam om att smyga runt med att måstas kräkas efter maten. Jag vill att någon annan ska veta hur ful jag tycker jag är. Det känns som om jag mår bättre av det. Eller jag vet att jag gör det. Och mitt i allt ställer jag en fråga jag länge funderat över, "Vad händer om det inte blir bättre, vad gör du då?" Och då suktar jag på mitt förhållande till mat. Hon svarar tveksamt "Ja, jag vet inte. Men jag skulle inte bara tänka över det en, två eller tre gånger eftersom jag vet hur viktig sekretessen är för dig. Men ser jag att du blir skinn och ben kan jag ju inte bara sitta här i ett rum och lyssna på dig." Och visserligen var det inte det svar jag hoppats på men det låter ganska rimligt. Men hur ska jag då isånafall veta när hon tycker att det gått för långt. Hon säger till mig att jag är på god väg att utveckla ännu en ätstörning om jag fortsätter såhär. Men pucko. Det är ju inte det jag strävar efter? Eller är de det? Vad strävar jag efter? Att bli smal antar jag. Men vad är tillräckligt smal för mig? När jag har platt mage, smala armar, smala ben och tro det eller ej, men det är snyggt när höftbenen kikar fram. Det låter sjukt. Det är sjukt. På Onsdag har jag ett till möte, önska mig lycka till. Och när jag idag var på Ica insåg jag hur rädd jag är för att möta denna kvinna när jag handlade allt detta, det var nästan som om jag rusade igenom affären och det känns som om alla visste att jag spyr. Fy, vad pinsamt. Min magsäck är nog lika stor som en kvinna som väger 200 kg.. Inte peppande.

2009-03-09 @ 23:36:56 Permalink Kurator Kommentarer (0) Trackbacks ()

Groteskt!

Än en gång är jag så pinsam. Jag antar att min fantastiskt roliga hetsätning började för min dåliga mat-dag. Vaknade halvtvå åt typ 10 godisar, tidig middag klockan fyra. Sallad och kött, helt ok! Sen klockan sex börjar det. Jag äter 8 digestivekex, kommer inte ihåg hur många exakt kcal men över 70kcal. 8x70=560 kcal......... Sedan åt jag två daimstrutar = Dusch = Kräks. Pinsamt. Kommer ut är calm ett tag, fortsätter, och äter tre laxmackor. två frallor, en kopp the och en 3 gånger så stor kopp med varm oboy!!!!!!!! = Toaletten. Och sen dum i hela jävla huvudet äckelfitta fet jävel äter jag en dip och grönsaker och en coca cola. Det är fan inte sant. = Toaletten. OCH NU SITTER JAG HÄR IGEN MEN EN NÄSTAN i full gång hetsätning. Jag känner bara att jag måste måste måste äta, nu nu NU NU NUUUUUUUUUUUUU!!!!!

Jag är misslyckad, ja! Hurra! Vilken nyhet. En bekräftele gång på gång...
Jag ska ta oc berätta om mötet med kuratorn också, kan vara ganska kul. Vi hörs.

Godnatt!!

2009-03-09 @ 00:14:57 Permalink Matprat Kommentarer (1) Trackbacks ()

Åla!

Vilka hemska dagar jag gått igenom. Ända sedan i Fredags tills idag. Bara matta gott, fettigt, sockringt, onyttigt helt enkelt. Vägde mig idag, ett kg plus över en helg, observera! Men det var efter dansen. Måste väga mig imorgonbitti.

Under kvällens gång har jag kommit i underfund med att jag hamnar i princip i hetsätning efter att jag kräkts nu för tiden. Jag förstår mig verkligen inte på mig sjäv när jag resonerar som sådan "Nu åker familjen iväg och jag blir ensam kvar, äntligen tar jag mig till att vända kylskåpet upp och ner!!" Och hur jävla normalt låter det? Inte ett jävla dugg. Imorgon ska jag till skolkuratorn, även fast vi har lov. Men hon jobbar. Och det känns som om jag fortfarande inte kan lita på henne. För jag kan fortfarande inte prata och berätta saker för henne. Det är verkligen inte för att det är något fel på henne, hon är verkligen supersöt och rolig. Jag måste ha haft tur som fick henne. Och jag har verkligen dagit i alla trådar som gått för att veta var hennes gränser går till att måsta bryta sin sekretess. Och hon har sagt att hon inte ska säga något. Skulle hon göra det så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle nog bara sticka, dra iväg, gömma mig, och ingen skulle få hitta mig. Innan mötet imorgon så ska jag på jobbintervju. Ååh! Jag hatar sånt, jag blir så förbannat nervös. Sen ska jag cirkulera runt på stan i kanske två 2,5 långa timmar. Jobbigt. Kanske solar.. Ska överväga att kanske promenera hem om vädret tillåter.

Kanske är ni nyfiken om jag får någon behandling och svaret är nej. Det är faktiskt så att ingen i helat världen vet om detta förutom min kurator, som jag emellanåt ångrar att jag ens öppnat munnen för eller tagit kontakt med eftersom jag vill egentligen inte behöva säga något. Är inte heller villig för att ta emot hjälp... Eftersom jag fortfarande bara är 17 och ett halvt så är jag fortfarande inte myndig. Jag har inte rätt att bestämma över mig själv då. Jag vill mest av allt i världen att ingen ska få reda på något. Speciellt inte min mamma eller pappa som dumförklarade människor som kräks. Att det är bara dumma som gör det, det är sådant man väljer. Och jag står fortfarande fast vid att jag valt detta oavsett vad någon annan säger, sorligen nog. Kanske tar jag mig en dag i kragen och bestämmer mig för att ycka upp mig själv. På min egen hand. Jag är definitivt inte villig att någon ska hålla på att bevaka mig. Aldrig. Jag vill inte föra matdagbok eftersom ag känner mig som världens fetto och missbildade människa då. Inte heller väga mig inför andra, då blir jag kränkt, För kanske är det så att de ser mig 10ggr större med sina ögon än vad jag ser mig själv. Tragiskt.

Kanske återkommer imorgon och berättar om mötet med min kurator. Eller, tja, det kanske inte spelar någon roll. Vi ses, och hörs.

2009-03-04 @ 00:11:01 Permalink Vem är jag? Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dålig dag

Jag har inte så mycket att skriva här. Jag var på fest igår. Blev full. Bra full. Vi åt ute, jag åt jättemycket. Jag hoppas att ingen tänkte något, ~~annars dör jag~~. Idag till frukost åt jag en nyponsoppaglas osockrad, som blev två, en fralla, vitt bröd som blev fyra stycken med korv på.... Så äckligt!!! Och maten är fortfarande kvar där den ska vara. Jag borde känna mig stolt, men istället känner jag mig som ett svällande monster... I veckan så ska jag träna. Massor. Måste. Kan inte heller förstå hur jag är så hungrig när jag ätit så mycket. Åh.

= dålig dag....... Jag sa ju att jag inte kan äta annan mat, annars äter jag som en jävla kossjävel!!! ;))) Jag kan inte låta bli att skratta åt det såhär i slutet av inlägget. Snacka om sjukt alltså. Haha!

2009-03-01 @ 17:36:56 Permalink Matprat Kommentarer (1) Trackbacks ()