21:15
Hur ska jag kunna skina
när det inte längre finns något att skina med.
Hur ska jag vara bra som jag är,
när jag aldrig kan bli så bra som du.
Hur ska jag orka röra mig,
när ni tar min energi ifrån mig.
Hur ska jag kunna älska mig själv,
med ett gott samvete,
när ni alla är runt om mig.
Tack söta du! Jo, jag tror nog det blir bättre med slutenvården. Tills dess gäller det väl bara att hålla sig över vattenyten om du förstår=)
Hur är det med dig då? Hur länge har du haft din ätstörning? Får du någon hjälp?
Jag skall titta in hos dig igen, var rädd om dig nu.
Kämpa på, Kramar
Du, jag var med skiträdd för att mina föräldrar skulle fatta att jag hade problem.. visst som visste jag att de fattade lite eftersom jag gick ner i vikt och tränade mer och så men jag trodde inte att de fattade att jag hade en äs. Men sen bestämde jag mig för att jag ville bli frisk och tog mod till mig och berättade för dem.. och det är faktiskt något av det bästa jag har gjort. Det var jättejobbigt då men nu är det skönt att de vet och de hjälper mig så gott de kan.
Du kanske fortfarande är i det stadiet jag var i fööör länge, att jag absolut inte ville bli frisk. Men man kan inte leva ett liv där maten styr allt, det är inget liv. Det finns såå mycket annat vi kan lägga vår tid på än att räkna kalorier och träna. Ingen tycker bättre om en för att man väger si eller så mycket, även om det känns så.
Jag vill så gärna att du ska våga söka hjälp. Att söka hjälp innebär inte att man automatiskt går upp i vikt eller något utan det måste man fixa själv. Men däremot kan det vara skönt att ha någon och prata med ibland.. Och även fast du inte är 18 så behöver inte dina föräldrar få reda på ifall du söker hjälp. De man går till har ju tystandsplikt.
Ta hand om dig!
