Vilka hemska dagar jag gått igenom. Ända sedan i Fredags tills idag. Bara matta gott, fettigt, sockringt, onyttigt helt enkelt. Vägde mig idag, ett kg plus över en helg, observera! Men det var efter dansen. Måste väga mig imorgonbitti.

Under kvällens gång har jag kommit i underfund med att jag hamnar i princip i hetsätning efter att jag kräkts nu för tiden.  Jag förstår mig verkligen inte på mig sjäv när jag resonerar som sådan "Nu åker familjen iväg och jag blir ensam kvar, äntligen tar jag mig till att vända kylskåpet upp och ner!!" Och hur jävla normalt låter det? Inte ett jävla dugg. Imorgon ska jag till skolkuratorn, även fast vi har lov. Men hon jobbar. Och det känns som om jag fortfarande inte kan lita på henne. För jag kan fortfarande inte prata och berätta saker för henne. Det är verkligen inte för att det är något fel på henne, hon är verkligen supersöt och rolig. Jag måste ha haft tur som fick henne. Och jag har verkligen dagit i alla trådar som gått för att veta var hennes gränser går till att måsta bryta sin sekretess. Och hon har sagt att hon inte ska säga något. Skulle hon göra det så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle nog bara sticka, dra iväg, gömma mig, och ingen skulle få hitta mig. Innan mötet imorgon så ska jag på jobbintervju. Ååh! Jag hatar sånt, jag blir så förbannat nervös. Sen ska jag cirkulera runt på stan i kanske två 2,5 långa timmar. Jobbigt. Kanske solar.. Ska överväga att kanske promenera hem om vädret tillåter.

Kanske är ni nyfiken om jag får någon behandling och svaret är nej. Det är faktiskt så att ingen i helat världen vet om detta förutom min kurator, som jag emellanåt ångrar att jag ens öppnat munnen för eller tagit kontakt med eftersom jag vill egentligen inte behöva säga något. Är inte heller villig för att ta emot hjälp... Eftersom jag fortfarande bara är 17 och ett halvt så är jag fortfarande inte myndig. Jag har inte rätt att bestämma över mig själv då. Jag vill mest av allt i världen att ingen ska få reda på något. Speciellt inte min mamma eller pappa som dumförklarade människor som kräks. Att det är bara dumma som gör det, det är sådant man väljer. Och jag står fortfarande fast vid att jag valt detta oavsett vad någon annan säger, sorligen nog. Kanske tar jag mig en dag i kragen och bestämmer mig för att ycka upp mig själv. På min egen hand. Jag är definitivt inte villig att någon ska hålla på att bevaka mig. Aldrig. Jag vill inte föra matdagbok eftersom ag känner mig som världens fetto och missbildade människa då. Inte heller väga mig inför andra, då blir jag kränkt, För kanske är det så att de ser mig 10ggr större med sina ögon än vad jag ser mig själv. Tragiskt.


Kanske återkommer imorgon och berättar om mötet med min kurator. Eller, tja, det kanske inte spelar någon roll. Vi ses, och hörs.