Jag känner mig så maktlös. Jag rår inte för hur jag försvinner från lektionerna i någon annan värld. Hur jag glömmer bort att le eller skratta, när man borde göra det, eller när jag annars skulle gjort det.

Dagen, eller veckan har bestått i sig att smyga sig undan från alla andra, jag har inte orkat, jag kan inte orka, hur ska jag orka? Vilket har resulterat till att klasskompisar sagt "Du är inte den vanliga S.... Idag" och min mentor kom fram till mig, kollade på mig ett tag och frågade "Är det tungt?" medan min vän stod brevid. Jag blev helt paff, samtidigt som jag vetat att det skulle komma. Jag har själv sakta men säkert insett att min fasad börjar rasa samman. Jag har inga krafter kvar att hålla upp den mur som jag brukat längre. Jag rasar samman lika fort som muren runt om mig.  Hon sa att hon snart skulle bli tvungen ringa mamma. Hell no! Tänkte jag.. Så jag började genast en mening. "Nä, men det är bra. Och inte behöver du ringa hem. Är bara trött" och "Behöver jag inte det?" Svarade hon, och jag sa nej. Jag har inte mer att säga att det får tiden utvisa.

Och idag på gympan var jag helt slut, trött och svimfärdig. Och min andra vän frågade vad det var med mig. Och jag svarade att jag mådde lite illa och fick till svars "Det är för att du inte äter något" och jag vet att det finns en någorlunda sanning i det. Jag äter inte värst mycket, och när jag äter mig mätt så behåller jag inte maten, eftersom rädslan och ångesten över att bli tjock är för stor. Men trots det så kändes det som ett slag i ansiktet. Jag vet inte hur jag ska förklara, det gjorde mig iallafall ledsen.

Jag förstår mig inte på mig själv. Jag kan fort bli hatisk mot andra och irriterade för deras handlingar, vad som säger eller hur dom ser ut. Jag vet, så töntigt. Å andra sidan kan jag bli förstörd och vill bara försvinna hem i mitt rum och gråta ihjäl mig. Ibland rinner verkligen allt av mig. Och bägaren rinner över, det gör den.

Jag har gått ner 3,5 kilo som jag gick upp, det går fort.