Vågen förvånar mig lika mycket varje gång. Varenda morgon. Vågen visade mindre än vad den någonsin gjort sedan jag blev frisk från anorexi. Jag vet det är oklokt av mig att inte hantera bort dessa tankar. Men jag kan inte förklara hur mycket vågen motiverat mig. Jävla vågjävel. När jag var utan våg i över två veckor så blev jag panikslagen, jag gjorde ingenting, aldrig något. Jag bara åt som min enda tröst, i väntan på att få komma hem, ställa sig på den makt som är över mig, vågen. 

Det har börjat bra, åt en knäckemacka och osockrad nyponsoppa till frukost. Mums! Frukostar har aldrig varit i någon hetsätning. Frukostar är alltid lugna och mycket har nog att göra med att jag inte är så förtjust i det med andra ord. Eller jag brukar må illa när jag äter på morgonen.

Idag ska jag åka in till stan. Jag ska cykla.. 1,6 mil. Det känns som om när jag äter den mat som är värst, sötsaker, chips, popcorn osv. Såna som är onyttigheter så måste jag kompensera gånger två. Jag menar det räcker inte om jag kräks, måste cykla, springa eller gå också. Och jag vet att "normala" människor, äter massor av gott utan att gå upp på helgerna. De behöver inte heller kompensera x2.

Jag vet och känner hur jag förstör mig själv. Jag ser hur folk tittar, jag hör hur folk viskar. Min viktminskning har gått fort. Kanske för fort? Med tanke på allt jag ätit. Jag undrar om någon tror något. Jag har ofta mjälttugg och det hugger i bröstet. Magkatarr har jag också. Och när jag ställer mig upp för fort blir jag yr. Det är inte sunt. Men jag ser ju normal ut. Jag ser frisk ut. Och jag kan inte svara på varför jag inte kan bestämma mig. För jag vet inte. Det går bara inte. Det är ungefär som att limma fast ett pussel, men inget fastnar för att limmet är för dåligt.

För med det förnuft jag har, så är inte detta någon lösning på resten av mitt liv.