Långt inlägg!!
Gårdagen som började så bra slutade istället med hets! Och jag var till och med borta hos en vän. Det var pinsamt, riktigt pinsamt.. Ännu värre blev det att jag kräktes i badkaret och det blev stopp, så när jag tömde det for istället allt på golvet eftersom själva avloppet låg under badkaret och inte med något rör rakt ner, ja, om ni förstår.. PANIK!!!
Nu såhär mot kvällskvisten då alla sover, blir jag bara mer och mer ätsugen, men fan inte idag. Idag ska jag klara mig. Ska ta lite yoghurt, det är bra. Måste ducsha också, har varit och gått och tränat typ i 3 timmar sammanlagt idag. Med inte värst mycke mat i magen. Jag började ganska sent så jag sov till 11 och åt fil med müsli, jag stod länge och höll emot, jag hade en sån ångest så att jag till och med fick sura uppstötningar med mat i munnen. Äckligt. Ett litet äpple till mellanmål kring två. Träning 2 timmar, åkte hem åt sallad och en köttbit promenerade lite mer än 1 timma och finally har jag landat i mitt rum. Köpte the och osockrad yoghurt när jag gick förbi Coop.
Förresten så har jag fått mail av min kurator. Och av mitt långa långa mail så fick jag "bara" tillsvars
"Du skriver så mycket kloka saker och jag tänker att vi absolut kan lämna diskussionen kring maten just nu, det är ju trotts allt så att det är ni som elever som bestämmer vad ni vill prata om när ni kommer till mig och inte tvärt om. Jag har bokat in nästa tid till i morgon kl 15.00, passade det för dig?"
Så jag vet inte riktigt, kanske pratar vi om det imorgon. Jag är såååååå nervös när jag inte riktigt vet vad som kommer sägas. Och jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Jag menar, jag vet inte själv riktigt vad det är som gör att jag mår som jag gör.
MEN! För en vecka sedan skrev jag ett mail till umo.se. Jag berättade om att jag funderade på säga upp kontakten med min kurator för jag är rädd att hon ska måsta bryta sin sekretess. Jag vill inget annat i hela världen att mina föräldrar inte ska få veta något. Jag skrev också att jag vill framstå som en bra människa i andras ögon, det gör jag inte när jag sitter hos kuratorn där känner jag mig som världens misslyckade, som inte ens kan vara normal. Och där fick jag till svar:
Hej och tack för din fråga!
Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Det låter som om du kämpar väldigt hårt för att vara en bra människa i andras ögon, så hårt att det går ut över dig själv och din hälsa. Du verkar vara helt utmattad av alla krav på hur du ska vara.
Jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att ha det så här. Ungdomar som drabbas av ätproblem är väldigt ofta duktiga och ambitiösa. Ätproblemen är ofta ett sätt att lätta på trycket av alla krav och har ingenting att göra med hur smart man är. Ingen är perfekt och man kan inte lyckas med allt i livet. Alla har sina fel och brister, även människor som verkar perfekta på ytan.
Jag är säker på att din kurator inte kommer att berätta något för dina föräldrar utan att först prata med dig om det. Men jag tycker att du ska ta mod till dig och berätta för dina föräldrar om hur du har det. Man behöver stöd och hjälp av de människor som man har i sin närhet för att ta sig ur en ätstörning. Många ungdomar med ätproblem är rädda för att berätta för sina föräldrar, precis som du är. De tänker att föräldrarna inte kommer att förstå eller att de kommer att tycka att man är misslyckad. Men det är viktigt att dina föräldrar får veta att du inte mår bra så de kan kan hjälpa dig. Jag tror att dina föräldrar, precis som alla andra mammor och pappor, älskar dig för den du är, inte för vad du presterar. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska må bra och gör allt de kan för att hjälpa dem.
Jag förstår att det känns läskigt och att du vill klara av detta på egen hand, men det är inte ett misslyckande att be om hjälp. Tvärtom är det ett tecken på mod och styrka.
Många ungdomar tycker att det känns bra att ta med föräldrarna till sin kurator, så kan man få hjälp att berätta och saklig information om vad ätstörningar egentligen är. Då är det bra att man kommer överens med sin kurator innan träffen om vad föräldrarna ska få veta och inte veta av det man har pratat om.
Om du inte redan har berättat för din kurator om alla krav du känner att du måste leva upp till tycker jag absolut att du ska göra det. Du måste börja sänka kraven på dig själv för att börja må bättre och där kan kuratorn vara till god hjälp.
Kom ihåg att du är värd att få må bra!
Men ändå så känns det inte på det svar jag hoppats på. Det känns som om ingen förstår mig. Jag vet inte...
Jag återkommer imorgon, då kanske jag kan berätta om vad som sagts. Till dess, ha det bra och sov gott!
