Som jag sa igår i det senaste inlägget, matvåldet var fortfarande inte över, utan fyra stora frallor hamnade i magen också och en stor thekopp och jag antar att ni redan där vet vart det slutade. Idag var en bättre dag , givetvis långt ifrån att ha ett normalt matförhålllande. Jag började till frukost med gröt och en hårdbrömacka. Och jag såg att 1 dl innehåller något på 300 kcal och det är fiberhavregryn och nyckelhålsmärkt, men hur kan det vara så mycket kalorier??????? Det var bra, helt okej. Till middag blev det däremot två frallor med kräftröra och lax på. Var gott så länge det varade, men sen sköljde ångesten över mig. Fort i duschen. Senare begav jag mig mot en vän och jag gick åtta kilometer. Men så stannade jag på Ica och köpte pepsi, chips, dip, godis, var där i två timmar, kom hem nu full med ångest och så duschade jag igen. Känner mig så äcklig.

Mötet med kurator var annorlunda. Hon inleder ungefär med "Jag tänkte precis på innan du kom hit att, vad vill du egentligen med det här?" när vi går in i den djupare delen av samtalet. Och egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill. Jag vet att jag är inte villig att ta itu med mina matförhållanden. Jag är inte villig att vara ärlig för att jag är för rädd att jag ska skickas vidare. Det jag kom fram till att jag sitter där är att jag vill förmedla, jag vill inte vara ensam om att smyga runt med att måstas kräkas efter maten. Jag vill att någon annan ska veta hur ful jag tycker jag är. Det känns som om jag mår bättre av det. Eller jag vet att jag gör det. Och mitt i allt ställer jag en fråga jag länge funderat över, "Vad händer om det inte blir bättre, vad gör du då?" Och då suktar jag på mitt förhållande till mat. Hon svarar tveksamt "Ja, jag vet inte. Men jag skulle inte bara tänka över det en, två eller tre gånger eftersom jag vet hur viktig sekretessen är för dig. Men ser jag att du blir skinn och ben kan jag ju inte bara sitta här i ett rum och lyssna på dig." Och visserligen var det inte det svar jag hoppats på men det låter ganska rimligt. Men hur ska jag då isånafall veta när hon tycker att det gått för långt. Hon säger till mig att jag är på god väg att utveckla ännu en ätstörning om jag fortsätter såhär. Men pucko. Det är ju inte det jag strävar efter? Eller är de det? Vad strävar jag efter? Att bli smal antar jag. Men vad är tillräckligt smal för mig? När jag har platt mage, smala armar, smala ben och tro det eller ej, men det är snyggt när höftbenen kikar fram. Det låter sjukt. Det är sjukt. På Onsdag har jag ett till möte, önska mig lycka till. Och när jag idag var på Ica insåg jag hur rädd jag är för att möta denna kvinna när jag handlade allt detta, det var nästan som om jag rusade igenom affären och det känns som om alla visste att jag spyr. Fy, vad pinsamt. Min magsäck är nog lika stor som en kvinna som väger 200 kg.. Inte peppande.