Jag är så jävla sämst. Så jävla sämst. Jag  fick veta att jag fick ett starkt G+ i både Engelska A och Matte A vilket resulterar till att det även blir mitt slutbetyg i kursen. Och jag vet att jag kan, jag vet, jag vet, jag vet! Men varför ska alla jävla mattankar gå ut över skolan. Hur kom det sig att jag blev sämst. Jag kan inte ens förmå mig att vara glad över mina vänners resultat, istället blir jag bara ännu sämre. Sämst i andras ögon, sämst sämst, värdeös i mina egna. Och om än jag vet att mitt liv inte  spelas på mina prestationer i skolan, eller det kanske dom gör delvis. Så blir jag ändå så ledsen. Det känns som att det blir en uppenbarelse "Jaha, jag är nog så dålig" Och hur i all världen kan min vän som varit sjukskriven i ett halvår ha högsta betyg. HUR ÄR DET MÖJLIGT???? Det är så jävla orättvist så jag vill bara dö. Tänk om jag också fick göra inlämningar istället för prov. Jag vet att jag är bättre och presterar bättre på inlämningar. Hur kan hon få mycket väl godkänt i kurser som hon inte ens närvarat i??? Jag hatar att min liv är så orättvist. Jag kan inte unna henne min glädje. Kan inte le mot henne men på något vis måste jag göra det. Jag vet att skulle jag vara normal så ska man unna någon annan glädje. Men fortfarande gör det on  när tårarna över min egen existens fylls  i ögonvrån. Jag vill ju bara vara lite bättre, lite finare än alla andra. Kan inte vara något mitt emellan. Kan inte vara "som alla andra".

Jag vill bara döva alla mina känslor. Skära bort allt fläsk, fett och hud. Vill inte reflektera över min existens. Vill bara vara bra nog. Bra nog för mig själv. Jag är så jävla själviskt jag vet.

 Jag känner mig så oönskad. Som om jag ibland är en del av luften, där jag varken syns eller är någon. Medan andra stunden är det jag som är i fokus. Då det är som viktigast att övertyga alla andra att jag mår bäst. Förstår inte hur jag gång på gång lyckas med att misslyckas eller misslyckas med att lyckas. Jag vill bara döda alla jävla handligar.

Jag ska hos skolkuratorn imorgon. Jag är så tom och omsluten. Vill bara vara hemma från skolan och äta. Jag vill äta???? Det är som ett tvång? Jag straffar mig med att äta. Jag döver alla känslor. Försvinner bort. Maten är i fokus. Hur gör jag? Hur gör jag det så jävla bra? Hur orkar jag dag efter dag?? Jag minns så jävla väl när jag kräktes första gången i ettan, i två veckor, sedan kom mamma på mig. Men jag "mådde bara illa". Sedan var det aldrig något mer med det. Sedan kom tvåan på gymnasiet. Jävla tvåan, Hatar tvåan. Vill inte ha tvåan.

"Snart är tvåan klar, håll ut S, snart är det sommarlov. Och du behöver aldrig någonsin gå tvåan igen. Sista gången ever. Men vad ska du göra med ditt liv ens? Du som bara äter spyr och tränar. Misslyckade jävla bantare. Hur jävla självisk är du?! "

Idag har jag haft gråten i halsen hela dagen, och jag som inte gråtit på huuuuuuuuur länge som helst. Kommer inte ens ihåg!! Wierd. Kvällen har varit ledsam... Godnatt.