Godmorgon!
Funderar på att fara och springa. Har vräkt i mig en halv pollypåse. ALLTSÅ jag blir så frustrerad på mig själv!! Jag kan inte låta bli. Och hur svårt ska det vara ens? De gångerna jag äter typ ett visst antal kcal och tränar så äter jag inte alls massa äckelgodisar. Jag måste börja träna, jävlat på måndag. Måste klura ut om jag ska fasta. Kan inte fasta, jag ska inte fasta, fasta är inte bra. Men jag kan inte undgå lyckan som baserar sig på vad vågen visar, och ju mer den pekar neråt, desto lyckligare blir jag. Fel lycka... jag vet.

Jag fullkomligt hatar, jävlat hatar när min pappa blir onykter. Då är allt i som finns i hela jävla världen mitt fel. Att Bush inte fick vara kvar som president trots att han suttit i åtta år, vilket är det längsta man kan sitta så är det fan mitt problem iallafall. Det är ett exempel på hur orättvist behandlad man blir. Men, i detta fall just ikväll var att det skulle tydligen var jag, av alla i familjen som gör att hela nätverket kruppar. Och jag VET att det inte är jag. Men jag får ändå inte fram min åsikt. Jag har jävlat ingenting att säga till om, så länge min far är onykter.

Jag har så mycket ångest och fettokänslor som jag vet inte vad efter att ha snokat runt på bloggar. Jag läser dagligen bloggar om de som vill bli sjukt smala, även fast jag egentligen inte vill veta för jag känner mig sämst och fetast i världen samtidigt som de triggar mig till att: "jag kan också!" Och jag behöver inte kunna, egentligen. Men samtidigt kan jag ändå inte frestas av att inte läsa dom. Jag vill veta exakt hur de gör för att gå ner i vikt, hur mycke de går ner, antalet kcal i olika maträtter. Fel. Jag om någon borde inte ens få hitta dessa bloggar och det värsta är att jag är medveten om det.

Jag läste idag en blogg där en tjej återberättar sin tid som anorektisk. Istället för att som man ska göra tycka fy vilken hemsk tid hon måste haft så drar sig tankarna istället till: "Fyfan, om jag också kunde bestämma mig för att bli smal" Och jag tänker såklart inte sjukligt smal (tur nog). Något vett finns iallafall kvar i huvudet, fast jag saknar all det där "normala tänket" . Maten har inte gått bra idag. Sen frukost/lunch blev mannagrynsgröt x2 och en macka som åkte bort ganska direkt efter. Visserligen inte ens hälften antar jag eftersom skulle någon komma på mig skulle jag himlat ta livet av mig... Jag är och kommer nog alltid vara den starka tjejen som sprudlar av glädje i korridorerna, ja. Mellanmål blev iallafall the och 330 mml drickyoghurt 55kcal/100gram. Egentligen skulle jag ha dans som uteblev och så åkte jag och mamma och handlade korv och makaroner. 1,5 stor potion. Sen kom tvångstanken fram och ångesten samtidigt. Iallafall när jag känner mig mätt och svullen så måste jag duscha, det är en tvångstanke jag har. Och olyckligt nog gör jag mig även av med maten där också. Nu sitter jag här med ytterligare en thekopp. Har läst att om man ätit mycke kolhydrater så ska man dricka the efteråt det hjälper förbränningen eller något sånt. Det är inte lätt. Inge mer mat ikväll. Jag är så pinsam. Ena stunden försöker jag åtminstone "bara vara" och ignorera alla jävla mattankar medan andra gånger så får verkligen maten styra mig, mina tankar och mitt liv. Helt jävla sjukt. Men jag kan ändå inte stå emot. Ännu sjukare.

Jag vill så gärna gå ner i vikt. Jag vill vara smal. Jag vill samtidigt bli fri från allt som har med dåliga mat-tankar att göra. Jag vill bara kunna känna mig lugn och trygg i mig själv. Bli glad av vad jag ser i spegeln och jag ska känna så en dag. Jag ska inte låta mina tankar få kretsa till allt som har med dagens matförhållande att göra då. Det ska få vara avslappnat och normalt förhållande till mat. Någon gång.

Jag kan bli helt förstörd när någon av nära och kära tränar eller bantar. Varför kan jag inte också bestämma mig för att också göra det, normalt? Och varför satans jävla balle ska det ta så jävla länge att gå ner i vikt, bli smal, vara nöjd normalt?